En om dan´

Undrar hur många gånger jag gjort det? Lovat mig själv att utföra något varje dag. Ett mer eller mindre ambitiöst projekt.

Första gången var jag åtta. Eller kanske nio. Fick en dagbok i födelsedagspresent. Orange med en kattunge på framsidan. Pärmen plastigt blank med stoppad känsla. Ett minimalt gyllene hänglås, med en lika minimal nyckel. I boken skulle jag skriva varje dag.  Kära dagbok. Höll kanske en vecka. Så saknas ett datum. Dagen därpå ber jag bokvännen om ursäkt. Efter tre veckor gapar de vita sidorna tomma.

Två år senare: dagbok 2 – tjock, vit med en bild av stiliserade blommor och en knästående flicka på framsidan. Så dagbok 3 – en helt vanlig anteckningsbok med svärta pärmar. Skriver om killar. Och kärlek. Dagbok 4 – en turkos skrivbok. Alltid samma intention. Varje dag. Dagbok 4 följs av ytterligare slankiga skrivböcker. Nummer 5, 6, 7 och 8. En obruten kedja. Få datum saknas i dem. Men sen tar det slut.

16 år – jag ska skriva en dikt. Varje dag.

23 år – jag ska teckna ett självporträtt. Varje dag. Varannan dag med vänster hand.

27 år – jag ska motionera.

32 år -jag ska ta en matsked norsk fiskolja.  (Fixade en vecka, sen klarade jag inte smaken längre. Överdos fisklever.)

35 år – jag ska äta vitaminer.  Eller vitlökkapslar. Eller omega 3.

38 år – jag ska blogga. Varje dag.

Blir något bättre om det görs varje dag? Knappast.  Och inte fan blir man klokare med åren.

………………………………………………………………………………………………………………………………

Knäck i kolan

Startade den här bloggen för att söka ett svar. Ville veta om min hjärna är vaken.
Känns tveksamt.

Klarvaken är den definitivt inte. Inte heller pigg som en iller. Snarare trögstartad och sömning. Ibland sträcker tankarna på sig som en nyvaken katt, men istället för att hoppa ner från soffan rullar de därefter helst ihop sig runt sig själva. Svansen värmer tassarna.

Varje nytt tankespår måste bana sig väg genom trögflytande vätska. Seg som ofärdig knäck.

…………………………………………………………………………………………………………………………….

Eftertanke är överreklamerat

Försökte logga in i går, skriva något av värde. Men medvetandet innehöll intet. Visste att viktiga tankar passerat där under dagen. Uppenbarligen spårlöst.

Så kör jag till jobbet denna morgon. Löjligt vacker, förexten. Himlen hade precis börjat ljusna. Kallt koboltblå mellan dovt gråblå molnslingor. Speglade sig i en vattenfyld åker. Månflisan, som en avklippt nagel, låg mellan ett dike och ett uppplöjt fält. Ett nålstick på himlavalvet. Morgonstjärnan förmodligen.

Under tio minuter av min bilresa vaknade medvetandet. Vräkte ut möjliga blogginfall. Som:

En by någonstans i världen vill bli bortplockad från kartan. Lastbilschaffisar som blint litar på sin GPS envisas nämligen att ta vägen genom byn. Ekpipagen kilas fast mellan husväggarna i byn med dess smala, smala vägar. I vetenskapsradions sändning 6.33

En procent av svenskarna äger 40 procent av pengarna. Och skillnaderna ökar, mer än i något annat västland. Trots utjämningspolitik. Debatt i P1-morgon:
Johan Stael von Holstein , VD för I-Cube – ”det är socialdemokratins fel”
Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund – ”det är kapitalismens fel”
Slut på diskussionen.

Inser att bloggandet kräver omedelbarhet. Att jag inte lägger sinnesintrycken på hög. Vill idissla lite först. Nej. Det gäller att stanna i ögonblicket, inte vänta tills hjärnan gått i dvala framåt kvällskvisten. Rensat RAM-minnet.

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Bloggande bock

Tur man har en blogg; hur hopplöst bakåtsträvande skulle man inte vara annars. Inkrökt. Insnöad. Till och med Gävlebocken har en.

Kommer han att blogga från andra sidan om någon – trots flamskyddsmedel – lyckas sätta eld på honom? Förmodligen. Reinkarnation är bara förnamnet. Trots 22 rejäla eldsvådor är minnet av dryga 40 års ”liv” intakt.

Risken att någon får fyr på halmen är förresten inte stor. Själv känner sig bocken trygg. Och Ladbrokes ger oddsen 1.50 för att han överlever fram till nyår .

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Egoistiskt okurage

Det här är min blogg.

Borde betyda att jag här – om ingen annanstans – vågar stå för det jag tycker. Rakryggad. Stolt. Men så fan heller. Jag duckar. Vräker ur mig det jag verkligen tycker vid middagsbordet. Svärande och gormande. Ger makten en känga. Spyr lite galla.

Sen. Då sätter jag mig ner vid tangenterna. Smeker fram pretentiösa formuleringar, om jaget och varandet. Letar poetiska vändningar. Jonglerar med ord. Tämligen slätstruket. Egofixerat.

Så vadå. Det här är ju min blogg.

………………………………………………………………………………………………………………………………..