Tand för tunga

Tre dagar. Tre fikaraster. Tre bitningar i tungan. Bloggar i allmänhet, och bloggande i synnerhet, har ”diskuterats”. Och jag har fegat ur.

Dag 1.
Motparten (bloggar var inte ens på tapeten): Fattar ni varför folk läser bloggar?
Jag: Ja, jag läser bloggar.
Motparten: Va?! jag skulle hellre stirra in i en tom vägg.

Dag 2.
Motparten (det började med ett samtal om kommentarer till tidningsartiklar på webben): Och sen alla de här bloggarna, vem orkar läsa dem, och vilka är det egentligen som bloggar? Mest idioter!
Jag: Idioter finns överallt.

Dag 3.
Tre motparter (fick syn på en artikel om bloggar i en tidning): Nu tjatar de om bloggar igen, vad är det för skit? Vem vill läsa folks dagböcker? Varför tror de att vi är intresserade? Bloggarna måste då ha en jävla massa tid över!
Jag: (Tyst. Började läsa en kurskatalog.)

Dag ett försökte jag faktiskt argumentera – trots väggkommentaren. Försökte förklara; att det (såklart) finns bra och dåliga bloggar, att vissa bloggar innehåller mycket kunskap och klokskap och kulskap, att de väcker nya tankar och ger inspiration, att de är en arena för diskussion och tankeutbyte. Att bloggen öpnnar för möten med människor som har liknande liknande intressen, att man faktiskt kan ha bloggvänner. Och en bibba ytterligare skäl till varför jag läser bloggar. Jag nämnde dock inte att jag bloggar själv. Fegt. Jag vet. Men väggen av oförstånd och motstånd var väl kompakt.

Dag två och tre orkade jag inte ens ge mig in i en diskussion. Om möjligt ännu fegare. Jag vet. Men att försöka argumentera med en betongvägg känns så hopplöst. En betongvägg som troligen aldrig satt sin fot i bloggosfären. Men som har sina åsikter fastspikade likt teser. Uppenbarligen kan bloggande vara oerhört provocerande. Tycker antibloggarna att vi förhäver oss, vi som uppenbarligen tycker att våra tankar och erfarenheter är värda att delas med andra?

 Hur skulle du ha hanterat situationen?

………………………………………………………………………………………..

Annonser