Publikfriande tempo

Jag är van att springa i ensamt majestät. Äga vägen. Mol allena.

Insåg i dag att det har sina fördelar med sällskap, även om sällskapet inte rent formellt utgörs av löparkompisar utan av okända människor som är ute i samma syfte som jag. De tar sig en löprunda på lunchen. Använder samma vältrampade stigar och hårdpackade grusvägar. Vilket innebär att jag möter dem. Hejar.

Och ökar farten – för man vill ju se ut som om man LÖPER. Just idag passade det utmärkt. Det stod fartlek på schemat, men min kropp påminde om en seg råtta. Och den var inte på lekhumör. Ända tills jag mötte första katalysatorn. En äldre gentleman på joggingstråt. En snabb blick på klockan (sånt ser ju proffsigt ut) och jag spurtade som en gasell på speed. Nästan helt (o)kontrollerat.

Sen gick resten av bara farten. Allra fortast när jag mötte honom med stort H. Han i löpartajts med en biffig Garmin på armen. Då lekte jag på allvar. Sen joggade jag tillbaka till jobbet, synnerligen nöjd med mig själv. Tog en omväg förbi vattenautomaten för att håva in lite applåder…

Runda: Ultunaåsen – Fyrisåns strandpromenad mot Flottsund
Sträcka:
ca: 12, varav 7 fartlek.
Tid: 66

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….