Lämnar rullgardinen oanvänd och låter morgonsolen strömma in genom fönstret. Värma mitt ansikte. Som att stå framför en nyss öppnad ugnslucka. Känna hettan från bullbaket träffa huden.
Blundar. Ljuset är varmgult, med flammor i orange. Med ögonlocken hårt sammanpressade exploderar flammorna i ljusgult.
Så blir ljuset plötsligt limegrönt för att sakta kallna till blåbärochmjölk. En molnsky som tätnar, grånar. Vänder mig om och somnar om.
…………………………………………………………………………………………………………………..
Höstvete förvirrar min tidsuppfattning. Höstraps också.
Jag vill att höstens och vinterns åkrar ska gå i grått, grått, grått. Med några rafflande inslag av lerbrunt och vissetgräsbeige. Eller vitt. Om det nu nödvändigtvis måste falla flingor från himlen.
Men saftigt grönt. Nej. Sånt ska spira på våren, i maj månad – inte vid decemberslut. Ändå ger mig naturen (eller snarare bönderna) gröna fält mitt i vintern. Vetestråna som slickar fårorna ser visserligen trötta ut. Slokar lite. Men de är gröna.
Irriterar blicken. Mina ögon vill vila från växande spannmålsgrönt. Vila i välmatchade jordfärger. Vila i tristess.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Det är söndag. Stockholmarna gruvar sig månne för morgondagen. Turkosblå är de i alla fall klockan 19.20. Till humöret. Betyder att mungiporna pekar smått neråt.
Hur de mår kan man tydligt läsa på Sergelskapornas fasader. En ljusinstallation av konstnären Erik Krikortz. ”Emotional cities” heter verket. Ett försök att visualisera både individuella och kollektiva känslor.
Jag försökte registrera mitt eget känsloläge på verkets hemsida. Men betaversionen vägrar släppa in mig. Synd. Jag känner mig orange. Skulle kanske få fasaden att skifta kulör. Bli mer ärtigt grön.
………………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 