Jag börjar fördummas. Sinnet fördunklas. Och det är löpningens fel. För att hinna springa måste jag avstå. Ge löpningen förtur.

Visst kan aldrig komma i andra hand. Som Pumlan. Men annat får stå tillbaka. Tv-tittande till exempel. Att inte sjunka ner i tv-soffan gör mig kanske inte dummare, även om jag får svårt att hänga med i diskussionerna kring kaffeautomaten. (Kollegerna har för länge sedan lessnat på att höra om mitt senaste pass.)

Värre är att jag inte längre läser. I snart en månad har samma bok – Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam – legat på nattduksbordet. Läser en sida, kanske två, innan jag sluter ögonen. Förr läste jag. Dagstidningar. Inklusive ledarsidor. Romaner. Noveller. Populärvetenskap. Debattsajter. Tidskrifter. Intellektuellpretto. Nu läser jag intet. Undantaget Runners World…

Jag behövde den stimulansen. Hjärngympa. Mitt sinne somnar om benen ska hållas vakna.

Sinnet sätts i spinn av samtal också. Möten mellan människor.  De har jag också försakat. Men idag fick det vara nog! Bestämde mig för att vänner var viktigare än långpass. Löpningen fick stryka på foten. Fick nöja sig med en kortare tur. Den morrade lite dovt i bakgrunden när jag gav mig iväg för att socialisera.

……………………………………………………………………