*svär*

En satans skitdag. Helt enkelt. Rumstrerat i min kevlarbubbla av ilska. (Uttryck stulet från Annika Lantz.) Inte ens den sinnesjukrosa kvällshimlen á la Munch fick bubblan att brista.

Men jag skulle få springa bort frustrationen. Trodde jag. Då vägrar Pumlan gå på gympa. Bara att sparka av sig skorna igen (gräsänka). Det lossnade lite färg från väggen för buggar är rätt hårda.

Jag tror den var gul, färgen. Koleriskt gul galla. Nu försöker jag neutralisera den med chokladbollar. Allt för att göra livet – och den här bloggen – till en sötare plats.

………………………………………………………………….

Annonser

Fredag för frustration

Strax innan lunch blev jag uppsagd. Mer eller mindre. Projektet var bankrutt. Totalt. Vid slaget fyra gick vi med vinst igen. Nån hade räknat fel. Från uppsagd på grund av arbetsbrist till återanställd på fyra ynka timmar.

Ok. Min vana trogen målade jag förstås ett väl stort fanstyg på väggen under lunchrasten. Men ändå.

Det var jäkligt tur att tillräckligt många ställde upp på innebandy. Rusade runt som ett skållat troll. Eller möjligen som ett yrväder en aprilafton, men utan höganäskrus i en svångrem om halsen. I halsen satt andan. Frustrationerna klättrade förskräckta upp i ribbstolarna, och de har inte hittat ner ännu.

Nu knaprar jag på favoritchipsen och lägger upp storstilade planer för morgondagens joggingtur.

…………………………………………………………………………………………

Fysisk frustration

Kunde man ju ge sig den på. Förkyld.

Tvingas byta ut en planerad löprunda mot promenad i krispig frost. Mol allena. Dan´ före dopparedan´, fyra timmar innan klockan slår julafton, stannar mänskligheten inne.

Kroppen protesterar mot promenadtakten. Fötterna vill lätta från asfalten. Skjuta ifrån med kraft. Hjärtat vill slå kraftfullare, lungorna fyllas snabbare. Det går smärtsamt sakta.

Men snöknirret gör gott. Kylan och syret också. Och ensamheten.

……………………………………………………………………………………………………………………………………….