*svär*

En satans skitdag. Helt enkelt. Rumstrerat i min kevlarbubbla av ilska. (Uttryck stulet från Annika Lantz.) Inte ens den sinnesjukrosa kvällshimlen á la Munch fick bubblan att brista.

Men jag skulle få springa bort frustrationen. Trodde jag. Då vägrar Pumlan gå på gympa. Bara att sparka av sig skorna igen (gräsänka). Det lossnade lite färg från väggen för buggar är rätt hårda.

Jag tror den var gul, färgen. Koleriskt gul galla. Nu försöker jag neutralisera den med chokladbollar. Allt för att göra livet – och den här bloggen – till en sötare plats.

………………………………………………………………….

Stoppkloss utan klass

Märkligt. En enda person kan förstöra hela nöjet med innebandy. En suckande karl. Som himlar med ögonen över andra misstag. Tycker sig själv vara felfri.

Så felfri att han själv inte behöver springa. Bara stå och vänta på den perfekta passningen. Vilket innebär att bollen ska träffa klubb-bladet. Mitt på ska man slå. En decimeter snett och karln står kvar. Lyfter på ena ögonbrynet. Både självgod och lat.

Och som dessutom tar spelet på allvar. Drar aldrig på munnen. Urusel förlorare därtill.

Arg är jag. På karlsloken. Och på mig själv som låter mig provoceras. Vore det inte för att jag redan rusat runt som en galen ekorre i 60 minuter skulle jag springa bort ilskan längs landsvägen. Nu tröstäter jag istället.

…………………………………………………………………………………………………………………………………