Fredag för frustration

Strax innan lunch blev jag uppsagd. Mer eller mindre. Projektet var bankrutt. Totalt. Vid slaget fyra gick vi med vinst igen. Nån hade räknat fel. Från uppsagd på grund av arbetsbrist till återanställd på fyra ynka timmar.

Ok. Min vana trogen målade jag förstås ett väl stort fanstyg på väggen under lunchrasten. Men ändå.

Det var jäkligt tur att tillräckligt många ställde upp på innebandy. Rusade runt som ett skållat troll. Eller möjligen som ett yrväder en aprilafton, men utan höganäskrus i en svångrem om halsen. I halsen satt andan. Frustrationerna klättrade förskräckta upp i ribbstolarna, och de har inte hittat ner ännu.

Nu knaprar jag på favoritchipsen och lägger upp storstilade planer för morgondagens joggingtur.

…………………………………………………………………………………………

Annonser

Riskabla passningar

Ett smärtande knä, en blåtira och ett bakåtbrutet finger. Dagens innebandyresultat. Som tur var utspridet på samtliga spelare. Och jag klarade mig utan blessyrer.

Har sagt det förr, och säger det igen – att spela innebandy är fullständigt vansinnigt ur skadesynpunkt. Men jag kan inte låta bli. Det är ju så vansinnigt kul!

Tre veckors uppehåll ger tydliga konsekvenser. Spelade gjorde jag inte, fipplade snarare. Och benen var rätt trötta efter gårdagens löpning. Benhinnorna viskade så smått. Men hjärtat pumpade härligt i bröstkorgen och skratten ekade i sporthallen. Mitt allra högst.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Hopplöst fall

Innebandy och fnissigt humör går inte ihop. Då tappar man bollen, snubblar på klubban, springer in i väggen. Men har hur kul som helst.

Nu tappar jag i och för sig bollen, snubblar på klubban och springer in i väggen även utan magen full av bubblande skratt. Det är tur att jag har kondis. Gör åtminstone någon nytta som irriterande bi.

………………………………………………………………………………………………………………………….

Uppblåst utväxt

Rubriken skulle ha kunnat syfta på manliga innebandyspelare som tar livet och spelet på för stort allvar. Men idag var de värsta stidspittarna frånvarande. Kontenta: Det var roligt att spela. Även om jag blev både bortdribblad och rundad.

Men det gjorde lite ont. Rubriken syftar nämligen på en vattenfylld blåsa på insidan av min högra häl. Den föddes på långpasset för två veckor sedan. Ett litet, litet embryo till vattenblåsa. Nu har den blivit vuxen. Fått ett större midjemått för varje träningspass. Snart tre centimeter i diameter. Sprängfylld.

De goda råden haglar. (Folk börjar väl lessna på att höra mig hasa och halta omkring i korridoren.) Punktera, punktera inte, köp ”extrahud” på apoteket, tejpa, plåstra. Känner mig villrådig. Men ett råd ignorerar jag totalt; vila. För sjutton! Det är ju bara en blåsa, efter en kvarts löpning domnar hälen. Fram tills dess springer jag på utsidan av foten.

Hade tänkt unna mig lite skoshopping i helgen. Men får snällt vänta. Gissar att lätt hälta och ett löpsteg på sniskan gör skoanalysen svår även för proffs på RS. Dessutom blir de kanske sura om jag kletar ner jungfruligt vita dojjor med läskigt blåsvatten.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Utklassning

Lag svart: en bandymålvakt, en breakdansare, en aikidoutövare och en skidåkare.
Lag vit: en fiskforskare, en kanadensare och jag.

Lag svart: bandymålvakten är van speluppläggare, skidåkaren har bollsinne.
Lag vit: ingen vill skjuta. Utom jag som har noll koll på bollen.

Lag svart: en avbytare
Lag vit: ingen avbytare.

Resultat? vi sopade golvet med det svarta laget! Vi orkade nämligen springa. Non stop. I 60 minuter. Och jag gjorde mål, osannolikt men sant. Visserligen bara på en tiondel av alla klockrena passningar. Men ändå.

Om jag någon gång övervägt att lägga av med innebandyn (förra fredagen, typ), så tar jag tillbaka det. Tiofalt. Innebandy är skitkul!

………………………………………………………………………………………………………………………………

Överlevde – knappt

Innebandy dan´ efter backpass är en dålig idé. Eller så är det PMS. Rätt i tiden iofs.

Orkade intet. Nada. Nulla. Allt annat gick också åt fanders. Ett klubbblad över näsroten – ömmar lite, en klubbskaft slog hål på huden över pekfingerleden – blodvite och ett blåsvullet finger, en spark på smalbenet – tjusigt blåmärke.

Insåg faran för mer allvarliga skador, som avslitna ledband och brutna tår. Eller akut överträning. Klev av plan.

…………………………………………………………………………………………………………………………………..

Stoppkloss utan klass

Märkligt. En enda person kan förstöra hela nöjet med innebandy. En suckande karl. Som himlar med ögonen över andra misstag. Tycker sig själv vara felfri.

Så felfri att han själv inte behöver springa. Bara stå och vänta på den perfekta passningen. Vilket innebär att bollen ska träffa klubb-bladet. Mitt på ska man slå. En decimeter snett och karln står kvar. Lyfter på ena ögonbrynet. Både självgod och lat.

Och som dessutom tar spelet på allvar. Drar aldrig på munnen. Urusel förlorare därtill.

Arg är jag. På karlsloken. Och på mig själv som låter mig provoceras. Vore det inte för att jag redan rusat runt som en galen ekorre i 60 minuter skulle jag springa bort ilskan längs landsvägen. Nu tröstäter jag istället.

…………………………………………………………………………………………………………………………………

Iller i kassa pjucks

Tre mot tre måste vara den ultimata uppställningen för en innebandymatch. Lagom få motståndare att hålla ordning på och gott om ytor för illern att utnyttja. Illern är självklart undertecknad. Som ränner härs och tvärs. Med eller utan boll. Mest utan.

Trots en blåsa på tån som mycket lägligt sprack i halvlek. Och så den där småirriterande värken som sitter på insidan av underbenet. I muskeln är jag tämligen säker på, inte i benhinnan och inte i benet. Håller tummarna för det.

Misstänker att det har att göra med skorna – den avlagda löparvarianten – som numer används för inomhussport, inklusive löpbandsturer. Inte helt klokt kanske. De köptes när jag fortfarande levde i villfarelsen att mitt löpsteg var neutralt. Innan jag besökte Löplabbet. Och de plockade fram skor för överpronerare. Varav bara ett par lyckades få styr på mina fötter.

Vinkade adjö till ömmande hälsenor och stela knän. De ratade löpardojjorna blev innebandyskor. Funkade fint. Men så var det det här med löpbandet, ett nytt inslag i mitt liv. Då springer jag ju. Nästan på riktigt. Kanske dags att pensionera också de nyare skorna. Låta dem leva sina sista dagar inomhus. Och köpa nya, fina löparskor. Nu blev jag plötsligt ivrig.

………………………………………………………………………………………………………………………………