Jag har julpyntat lite. Svarat upp mot mitt gästrikiska arv. Med risk för att locka bygdens mordbrännare.
Nåt flamskyddsmedel har han inte fått. Det har inte heller hans resligare kusin i Gävle. Som i år liksom förra året bloggar om sitt liv, som förhoppningsvis varar över julhelgen.
……………………………………………………………………………………
Förkyld.
Tvingas byta ut en planerad löprunda mot promenad i krispig frost. Mol allena. Dan´ före dopparedan´, fyra timmar innan klockan slår julafton, stannar mänskligheten inne.
Kroppen protesterar mot promenadtakten. Fötterna vill lätta från asfalten. Skjuta ifrån med kraft. Hjärtat vill slå kraftfullare, lungorna fyllas snabbare. Det går smärtsamt sakta.
Men snöknirret gör gott. Kylan och syret också. Och ensamheten.
………………………………………………………………………………………………………………………………..
Onsdag – jag beklagar mig över tjuvstartande julälskare.
Lördag – min trädgård ser ut som tivoli. Lysande elektriska ljuspunkter i varje enbuske. Glödande stjärnor i varje fönster. Plus julrutiga gardiner.
Hyckleri? Men va´ fan – vad gör man inte för en stor mugg rykande, het glögg.
…………………………………………………………………………………………………………………………..
Snart är det jul. Om det ska man påminnas i god tid som läsare av heminredningstidningar. Jag gillar sådana. Men inte de nummer som kommer i november. Spaltmeter efter spaltmeter med recept på den kryddigaste glöggen, den sötaste knäcken, det juligaste av allt juligt. Allt pudrat med fluffig hemtrevnad, tradition i kubik och glittrande trivsel.
Alla krönikörer bara älskar julen. Hela paketet. De hemgravar lax, ger apelsinerna snirklande mönster av kryddnejlikor, frossar i julmusik och kristyränglar. Och de börjar med allt långt före första advent. Kan inte hålla lusten i schack.
Jag blir provocerad. Och känner ett styng av otillräcklighet. Jag kan aldrig skapa den perfekta julen. Gemytet står mig upp i halsen. Men lite rykande het glögg skulle sitta fint.
………………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
