Pulsband, löpar-bh, underställströja, långkalsonger, strumpor, benvärmare, varmare tröja, korta löpartajts, vindjacka, vindbyxor, reflexväst, i-pod, mössa, buff (sjalliknande pryl), garmin, pannlampa, skor, broddar, vantar.
Att bylsa på sig inför ett vintrigt löppass är ett projekt. Och likt förbaskat fryser jag om rumpan. Var köper man varma, gosiga mamelucker?
………………………………………………………………..
Tog ett tag att övervinna motståndet denna afton. Motståndet mot att ge sig ut och springa i regnet. Ett regn som tungt föll mot mitt blanksvarta plåttak. Då gäller det att snabbt hoppa i understället och rusa ut i hallen. Fort ut genom dörren innan motståndet besegrat samvetet.
Väl ute är regnet inte längre ett problem. Efter tre kilometern löpning snarast tvärtom. Regnet är räddningen från överhettning. Ovan som jag är vid tyngre pass klär jag mig alltid för varmt.
Tassade på rätt bra idag. Till och med lite fortare än det planerade medelhårda tempot. Den lånade pulsklockan tickade på runt 165. Skönt att springa benen trötta. Men känner också att högre hastigheter sliter mer på kroppen, hälsenorna känns riskabelt stela. Försiktig stretch står på programmet.
Runda: Säby – Hedsta + V. Väppeby
Sträcka: 10,5
Tid: 56
Hastighet: 5:20
………………………………………………………………………………………………………………………………
Fundamentalistiska kvinnliga lajvare med intresse för vikingtiden borde svida om. Och månne förfasa sig när de tvingas byta ut den sedesamma hängselkjolen med spännbucklorna snyggt placerade över nyckelbenen.
Annika Larsson, arkeolog och textilingenjör, har utifrån ett ryskt fynd, ”skrivit om” historien. Det berättas i DN:artikeln Vikingakvinnor klädde sig mer vågat. Vågat och vågat. En rubrik måste ju locka läsare. Sveriges radio använder ordet utmanande.
Annika Larsson menar att ett stort tygstycke bildade ett kjolliknande släp som var helt öppet framtill. Visade undersärken i linne. Och bucklorna satt oprydligt rakt över höger, respektive vänster bröst.
Enligt Larssons kan den tidigare bilden av vikingakvinnornas klädsel vara en pryd eftertolkning. En med historiska mått mätt sen eftertolkning. Sent 1800-tal kanske. En tid när kvinnors anklar fick männen att dåna. Stolsben också för den delen. De utrustades med kjoltyg. Och lämningarna i de vikingatida kvinnogravarna, med spännbucklorna fräckt placerade över brösten, måste tolkas om. Bucklorna hade naturligtvis ramlat ner när liket ruttnade.
Före och efter Annika Larsson?
Men tidsandan var minst lika pryd under senare delen av vikingatiden. Annika Larssons forskning visar att kvinnornas klädsel ändrades i takt med att kyrkans inflytande växte. Synliga undersärkar och framhävda bröst, nej tack. Med kristna normer och värderingar följde ett mer kyskt dräktskick. Spännbucklorna vandrade inte uppåt, de gick i graven. Mer om detta på Uppsala universitets webbplats.
Vill och vågar lajvarna följa forskningsfronten? Sänka bucklorna?
………………………………………………………………………………………………………………………………
