Vid Ön står de. Strategiskt utplacerade – mitt i maten. Härligt, lagom jäst, gräs. Ensilage är mums för en ko. De är nyfikna oxå. Sexton blanka koögon, omgivna av enorma ögonfransar som säkert gör Maxfactor avundsjuk, följer mig med blicken. Man kan inbilla sig att de är fascinerade, men i ärlighetens namn tror jag de anser mig vara en fullkomlig idiot. De idisslar lugnt vidare.
Jag flåsar förbi. Snöblandat regn kittlar kinden. Känner mig faktiskt rätt idiotisk, kutar runt och tycker synd om mig själv. För idag hade jag svårt att hitta motivationen. Hade ännu svårare att övertyga sinnet att fortsätta springa samtliga planerade kilometrar.
Försökte hitta en godtagbar anledning att korta ner passet, men icke. Kroppen tickade på, ingen smärta, inga orkanvindar. Att det medhavda vattnet blev otrevligt kallt och gav mig ont i magen kvalade inte riktigt in som orsak att bryta.
Bara att slutföra rundan, men jag gav snabbt upp Szalkais idé om att tillåta högre hastighet på veckans långpass. Hade fullt sjå ändå. Pulsen höll sig runt 155 första milen, cirka 160 mil nummer två. Lite snabbare timme två alltså. Tillskriver det akut hemlängtan.
Runda: Ekholmen – Amnö – Ön – Säby – Hedsta – Sundby – Veckholm
Sträcka: 20,7
Tid: 128
Hastighet: 6:10
…………………………………………………………………………………………………………………………..