Förenat med livsfara

PANG!

Sista gången skottet small av befann jag mig nära. OK, inte så nära att jag riskerade tinnitus. Men alldeles för nära för att det skulle kännas tryggt. Motstod reflexen att handlöst ta skydd bakom en gran. Ökade dock takten till snubbelfart på den knixiga stigen.

Nåja, jag tror inte att någon satsat skottpengar på löpare i Trögdens skogar. Men jag känner mig inte helt övertygad om att jag inte går att förväxla med ett rådjur. Ett synnerligen långsamt och klumpigt rådjur. Med reflexväst…

Uppenbarligen pågick någon form av jakt i närheten av min del av Upplandsleden. Men ingen markägare hade satt upp någon varnande skylt. Jag hörde visserligen ett skott i fjärran redan efter tio minuter. Men då befann jag mig på klart behörigt avstånd. Sen kom de närmare. Och närmare.

Frånsett dödsskräcken blev det ett härlig runda. Snöfria stigar, men isen bar fortfarande över pölar och blöthål. Mina 20 K terräng  tog mig dryga två timmar att tassa igenom. Drygt halvvägs tog jag tag i veckans hittills bortrationaliserade löpskolning. Orkade trots det öka tempot på väg hemöver.

Nästa gång jag springer i skogen ska jag linda in hela mig i reflextyg. Sätta en saftblandare på huvudet. Och nyttja en siren. Men ut i skogen ska jag!

………………………………………………………………………….

Under attack

Mitt territorium är invaderat. Som beskjutet med artilleri. Tunga pjäser som briserat runt om i skogen,  slitit sönder de mossklädda sluttningarna.

Men de offensiva styrkorna har inte haft tillgång till sprängmedel. De vilda svinen klarar sig med betar. Ettriga gråbruna jordfräsar som lämnat ett ödelagt slagfält för mig att springa genom, balanserande mellan sönderbökad jord och uppslita rötter. Funderandes på om Bussen och hans anhang fortfarande huserar i närheten.

Bussen. Han kallas så. Trögdens mest ökända vildsvin. Ett respektingivande namn på en respektingivande best. En bygdens legend som med tiden antagit en närmast mytisk mankhöjd. Men, även om hans nacke är blott hälften så bred och raggen blott hälften så borstig, har jag ingen lust att möta honom.

Det gjorde jag inte heller under dagens terrängtripp. På väg hem från matbutiken (där jag självklart spankulerade omkring i löparmundering) blev jag avsläppt i Boglösa. Sjutton sköna, slingrande kilometrar hemifrån.

Lyssnade på Bibliotekarien från P1:s dokumentärredaktion. Radioberättande när det är som bäst. Som bygger spänning och fascination i historien om chefen för handskriftsamlingen vid Kungliga biblioteket. Ni vet, han som stal minst 100 verk ur samlingarna, tjänade miljoner på att sälja dem och nästan – men bara nästan – lyckades sopa igen spåren efter sig. En historia som slutar med en gasfylld smäll mitt i Vasastan.

Bra radio i poden, en grå himmel som snuddar trädtopparna och en varm gröt som gjort underverk på energisidan. Bara att smasha in ett lyckat långpass.

Runda: Från församlingshemmet i Boglösa via Upplandsleden till Segla och så landsvägen hem.
Sträcka: 17
Tid: 1:55

……………………………………………………………………………………….

Dextrosol och kaffekask

Och så går det ännu långsammare per kilometer…

Konfunderad. Inte bara över att jag tassade så långsamt, trots att det kändes annorlunda.

Dagens tankeväckande besynnerligheter:

På okända grusvägar blir långpasset en ständig upptäcksfärd. Nyfikenheten bär fötterna framåt. Vetenskapsradion historia och Spanarna i i-poden sätter tanken i spinn. Kommer hem med energisk hjärna, men trötta ben.

Dagens löpande uppenbarelser:

  1.  Att investera i Perfektas vätskebälte var ett genidrag (Tack Karin!). Satt som en smäck. Inga fler svordomar över skumpande flaskor och ett skavande bälte som sakta men säkert närmar sig öronen.
  2. Dextrosol genererar mirakel. En halvtimme efter att kvadraten smält på tungan exploderar kraften. Blir nästan snurrig. Benen bär hem, trots att viljan börjat tvivla.
  3. Mina Kayanos är hädanefter ett självklart sällskap på långpasset. Som tofflor.

Runda: Hacksta – Fånö – Bäddarö -Lötgården – Hummelsta – Majgården – Uppeby – Hacksta – Veckholm.
Sträcka: 27
Tid: 169
Hastighet: 6:15

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Norrland på längden

Urstark idag. Inget motstånd. Kroppen bara sprang, som tyngdlös. Och ville aldrig sluta springa. Vid havet skålade jag med mig själv i iskallt vatten. Belönade sinnet med frihet och silverglittrande oändlighet.

Runda: Dombäck – Skagshamn + t.o.r. Skeppsmalen (Mi skjutsade ut mig till E4:an)
Sträcka: 26 (Det blev ett par kilometer extra. Nytt längdrekord för mig.)
Tid: 158
Hastighet: 6:0 (Snö, is och de många backarna tvingade fram ett alldeles lagom långpasstempo. Med lite hjälp av Spanarna.) 

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Röd om nosen

Sittande, fladdrande fjärilar, nymornade skalbaggar och en fet luden larv. Jag delade asfalten med många vårväckta kryp idag. För det var sannerligen vår. Luften luktade varm jord och solen kysste fram mina fräknar.

Det är underbart med sol! Men jag måste köpa en tunnare jacka, eller kanske en väst. Höll på att försmäkta i södersluttningarna. Och svor högt över jackans krage som jag försökte klämma fast i undertröjans halsringning. Gick sådär. Men det känns nästan fräckt att klaga när både vädergudinnan och löpargudinnan gjorde livet lätt.

M och lilla skrutt fick den tvivelaktiga äran att skjutsa ut mig längs vägarna igen. 22 kilometer är långt, skrämmande långt, när man ser meter efter meter snurra fram i bilens trippmätare. När jag klev ut ur bilen tyckte jag mig ha en halv evighet hem.

Första kilometern letade jag förtvivlat efter en tillräckligt tät skogsdunge. Var riktigt, riktigt skönt när jag äntligen hittade en vildvuxen gran att gömma mig bakom. Att ladda vätska har sina sidor… Men den nya grötvanan gjorde susen för batterierna.

Lyckades hålla ner farten bättre i dag (puls 150). Trixet är att välja bort musiken, istället fyllde jag i-poden med podradio. Ett avsnitt av Spanarna, följt av Filosofiska rummet och Vetenskapsradion historia. Hjärngympa i farten. Får inte bara bättre kondis, jag blir smartare också. 😉

När jag passerade kyrkan i Kungs-Husby (en halvmil kvar hem) petade jag in den gamla vanliga spellistan. Pop och eurodisco. Vips klättrade pulsen upp i 162. Alldeles lagom trött steppade jag uppför egna uppfarten. Nybryggt kaffe och en mumsig skinkmacka på verandatrappan. Livet är bra härligt!

Runda: Hemsta – Sycklinge – Vallby – Eka – Kungs-Husby – Segla
Sträcka: 22
Tid: 132
Hastighet: 6:00

……………………………………………………………………………………………………………………………

Ko lugnt

Vid Ön står de. Strategiskt utplacerade – mitt i maten. Härligt, lagom jäst, gräs. Ensilage är mums för en ko. De är nyfikna oxå. Sexton blanka koögon, omgivna av enorma ögonfransar som säkert gör Maxfactor avundsjuk, följer mig med blicken. Man kan inbilla sig att de är fascinerade, men i ärlighetens namn tror jag de anser mig vara en fullkomlig idiot. De idisslar lugnt vidare.

Jag flåsar förbi. Snöblandat regn kittlar kinden. Känner mig faktiskt rätt idiotisk, kutar runt och tycker synd om mig själv. För idag hade jag svårt att hitta motivationen. Hade ännu svårare att övertyga sinnet att fortsätta springa samtliga planerade kilometrar.

Försökte hitta en godtagbar anledning att korta ner passet, men icke. Kroppen tickade på, ingen smärta, inga orkanvindar. Att det medhavda vattnet blev otrevligt kallt och gav mig ont i magen kvalade inte riktigt in som orsak att bryta.

Bara att slutföra rundan, men jag gav snabbt upp Szalkais idé om att tillåta högre hastighet på veckans långpass. Hade fullt sjå ändå. Pulsen höll sig runt 155 första milen, cirka 160 mil nummer två. Lite snabbare timme två alltså. Tillskriver det akut hemlängtan.

Runda: Ekholmen – Amnö – Ön – Säby – Hedsta – Sundby – Veckholm
Sträcka: 20,7
Tid: 128
Hastighet: 6:10

…………………………………………………………………………………………………………………………..

Russinen och kakan

Första timmen av dagens långpass var full av irritationsmoment. Russinen rasslade högljutt i sin ask. Vattenbältet skavde och envisades med att hasa upp. Rötterna var hala och mössan kliade. Orken tröt, vilket säkert delvis berodde på gårdagens urusla uppladdning. En blåbärsmuffins och en latte till lunch. Och en 150 g oxfilé med vitlöksfräst spenat till middag. Samt tre potatisklyftor. Lite snålt med vettiga kolhydrater alltså. Vilket jag var väl medveten om – därav de medtagna russinen. Och två digestivekex.

Efter att jag hällt ut russinen direkt i fickan (tyst & skönt) och knaprat i mig en rejäl näve, hittade jag i alla fall nån sorts lunk. Fötterna lyckades läsa terrängen på egen hand och jag kunde lyfta ögonen från stigen. Förlängde terrängdelen av passet med ytterligare en halvtimme idag. M & lilla skrutt fick skjutsa ut mig till Upplandsledens start vid Boglösa.

Hade egentligen tänkt springa landsväg, ger renare löpsteg och högre fart. Men det blåste. Hårt. Det gör det inte i skogen. Det enda som märktes av vinden var att trädtopparna susade högre än vanligt. Och en färsk rotvälta som tvingade ut mig i mossan. Och ner i ett surhål.

Upplandsleden nere hos mig i södra Trögd består mest av mjuka skogsstigar och gräsiga åkerkanter. Skog och Mälardalsk landsbygd.

Upplandsleden - Boglösa

Men ibland trasslar människan till naturen. Löpvänligt? Knappast.

Skogligt trassel i skördarens spår

Runda: Upplandsleden Boglösa – Kynge. (125) Och så hem
Sträcka: ca 21
Tid: 140

……………………………………………………………………………………………………………………………….