Konst-ig ljudbild

Nu finns de arkiverade. Mina hjärtslag. Och Pumlans. I Christian Boltanskis ”Les archives du coeur”. Pumlans pulserande ”porträtt” har nummer 1699. Mitt 1700.

Vi har lyssnat på Boltanskis egna oxå. Sett dess rytm i en svagt, blinkande glödlampa i ett i övrigt kolmörkt rum på Magasin 3. Dunkandet fyllde hela utställningen. Och hela medvetandet. Mäktigt.

I övrigt gav magasinet mig en Orwellsk känsla. Ett oräkneligt antal utställningsvakter i uniforma grå blusar. Såg ut som de marscherade i takt, även när de serverade latte. Marscherade trots att de gled fram med ljudlösa steg. Registrerandes allt.

Waldemarsudde kryllade istället ett oräkneligt antal besökare. Fick parkettgolven att knarra. Ljudet skar sönder hela upplevelsen av Lars Lerins akvarellmålningar. Sorgsenheten, vemodet och dunklet krackelerade under hundratals fötter.

Jag önskade mig tystnad. Att få försjunka i hans bilder där vattnet är ständigt närvarande. Och hans makt över det. Vattenfärgens mästare. Och svärtans. Hans verk välter kanske inte sinnet, men de talar ändå till mig. Om ljus och mörker. Och om det landskap jag älskar. Dramatiska, underbara Lofoten.

lerin1

Där måste jag bara springa.

………………………………………………………………………….