Frossa och fyra feta flugor

Efter dagens runda fick jag sällskap i duschen. Av fyra flugor – spyvarianten. Med gyllenglänsande gröna kroppar. Snyggt på skarabéer. På flugor är det bara äckligt. Dessutom har flugorna svarta hårtestar på sina. Faktum är att hela huset surrar av dem. De materialiserar sig som ur tomma intet. Spökflugorna. Egentligen hade jag kanske tränat nog när jag rusade runt huset med smällan i högsta hugg, men eftersom jag försöker trappa upp löpningen så sakteliga tyckte jag inte att det räckte.

Möjligen tyckte inte mina ben detsamma. För underbenen protesterade. Det gamla vanliga stället, insidan av skenbenet. Benhinnevarning. Så nu sitter jag är med lätt frossa. Ice Power har den effekten på mig. Det räcker inte med att kroppsdelen som smorts in börjar spritta av kyla. Iskänslan sprider sig i hela kroppen och jag får bylsa in mig i flera lager fleece. Fast kylsvedan på nosen beror på annat. Man ska inte klia sig på näsan innan man tvättat händerna…

Eftersom en lagom dos självömkan står på menyn för dagen tänker jag dessutom klaga lite över den brännande svedan under främre trampdynorna. Skavsårsvarning. På gamla vanliga stället. När jag sprungit i New Balance vill säga, Kayanosarna är som tofflor. Men eftersom jag fått för mig att kroppen mår bra av skovariation brukar jag just variera. Springa de kortare rundorna i mina NB – köpta på rea. Varje gång börjar det bränna under forsulorna. Och nu börjar jag plötsligt också fundera på om smärtan i underbenen också kan kopplas till skovalet. För NB är betydligt, betydligt hårdare än Asics. Hm?

Ha! En fet fluga mindre. Smaschade en med handflatan. Jag må ömka mig en aning, men jag är en jäkel på flugtennis. Med eller utan smälla.

(6 K runt Tomta i 5:30 tempo blev det.)

…………………………………………………………………………..

Ömt är somt

Länge sedan jag fick träningsvärk av löpning. Men idag känns det. Och i morgon etter värre. Överallt.

Låren är stela efter gårdagens sega långpass och det ömmar misstänkt på en punkt på insidan av vänster vrist. Hm? Skyller på skorna, mina trotjänare NB, som kändes märkbart nedtrampade. Velar. Borde jag köpa ett par nya, eller nöja mig med mina Kayanos? Har faktiskt inte vågat springa något långpass i dem. Märkligt nog för att de känns för dämpade. Jag är kanske för lätt för att dra nytta av den fina heldämpande gelen. Typ. Jag använder bara skornas ”yta” och får ingen hjälp med studsen. Orkar inte trycka igenom. Sånt gör fötterna och benen trötta.

För att matcha den ömmande nederdelen begav jag mig till gymet på lunchen. Första gången på ett par veckor. Alla kroppsdelar skrek av mjölksyra, men benen fick vila. Ett par tåhävningar bara. I morgon blir det jämna kroppsplågor.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Från moll till dur

Vasagatan är lätt att hitta. RS hittar jag på andra försöket. Men att hitta skor visar sig vara svårare. Den trevliga butikskillen skryter om alla tusentals skor som gömmer sig i källaren. Tusentals. Så kommer han upp med fyra kartonger, varav en innehåller NB 768. Årsuppdatering av den modell jag redan har alltså, NB 767.

Den funkar klockrent. Men nu var det ju variation i skovalet jag ville ha. Sko på – spring – sko av. Efter x antal rundor på bandet återstår en Adidas. Den rätar upp mitt överpronerande löpsteg. Känns också som en fotriktig sko som kunde ha passat min farmor. Löpkänsla plus minus noll. Den föreslår trevliga butikskille att jag ska satsa på.  Jag håller inte riktigt med. Lämnar RS utan skor.

Funderar över om trevliga butikskillen tyckte jag var oseriös som kallade dämpade skor för studsiga… Och som hävdade att jag ville ha skor som tillät mig att känna asfalten genom sulan…

Äter två torra skorpor på kafé Panorama i Kulturhuset. Utan fönsterbord. Kaffet smakar bränt. Surar lite. Minst sagt. Men sen flyger en liten hornförsedd sak i mig. Spatserar upp till Kungsgatan och in på Löplabbet. Kvinnoingången. Surar till lite igen. Det luktar parfym dessutom.

Mina fötter luktar inte parfym när jag ställer mig på glaslådan. Så är det dags för sko på – springa – sko av. Om och om igen. Den fotriktiga Adidasen dyker upp igen och en Saucony. Men jag är inte riktigt nöjd. ”Det finns förstås en lite dyrare sko”, säger trevliga butikstjejen lite tvekande och hämtar upp en Asics Gel Kayano. Sko på – spring – YES. Nu är jag nöjd!

Ett par gnistrande och glänsande Kayanos bor numer i min hall.

Funderar på varför trevliga butikstjejen antog att de skulle vara för dyra för mig. Kan det ha varit hålet i strumpan?

…………………………………………………………………………………………………………………………….