Blåst gillar jag. Inte. Och ikväll får vinden sannerligen fart över leråkrarna. Så då var det ju en attans tur att jag valde löpbandet på lunchen. Tack SMHI.
Börjar känna mitt löparjag:
Mörker – inget problem. Så länge inte Silvan lägger av. Det är så svårt att hitta hem då.
Regn – inget problem.
Snöfall – inget problem.
Halka – ett smärre problem. Kanske mindre nu när jag nu äger ett par halkskydd.
Vilda djur – inget problem. Fast den där lösspringande hunden jag mötte i mörkret i förrgår gjorde mig aningen skakig. Skällde gjorde den också. Ingen ägare i sikte. Men rådjur och älgar och kor fixar jag lätt.
Motvind – rena mardrömmen.
Börjar också lära mig att hantera tristessen på löpbandet. Stänger av. Kopplar bort. Eller beundrar mig själv. Lite bara. Idag mer än vanligt, när jag jämförde mig med ”grannarna”. Till höger en äldre herre i oformliga mysbyxor. Lufsade fram á la orangutang. Fötterna dunkade livet ur löpbandet. Till vänster en sticka till kvinna, vajande som en slana i storm. Benen ritade cirklar i luften för varje steg.
Mitt eget löpsteg syntes plötsligt perfekt. *ler*
Runda: Löpband
Sträcka: 8
Tid: 44
Hastighet: 5:40
………………………………………………………………………………………………………………………………..