Steg(r)ad narcissism

Blåst gillar jag. Inte. Och ikväll får vinden sannerligen fart över leråkrarna. Så då var det ju en attans tur att jag valde löpbandet på lunchen. Tack SMHI.

Börjar känna mitt löparjag:
Mörker – inget problem. Så länge inte Silvan lägger av. Det är så svårt att hitta hem då.
Regn – inget problem.
Snöfall – inget problem.
Halka – ett smärre problem. Kanske mindre nu när jag nu äger ett par halkskydd.
Vilda djur – inget problem. Fast den där lösspringande hunden jag mötte i mörkret i förrgår gjorde mig aningen skakig. Skällde gjorde den också. Ingen ägare i sikte. Men rådjur och älgar och kor fixar jag lätt.
Motvind – rena mardrömmen.

Börjar också lära mig att hantera tristessen på löpbandet. Stänger av. Kopplar bort. Eller beundrar mig själv. Lite bara. Idag mer än vanligt, när jag jämförde mig med ”grannarna”. Till höger en äldre herre i oformliga mysbyxor. Lufsade fram á la orangutang. Fötterna dunkade livet ur löpbandet. Till vänster en sticka till kvinna, vajande som en slana i storm. Benen ritade cirklar i luften för varje steg.

Mitt eget löpsteg syntes plötsligt perfekt. *ler*

Runda: Löpband
Sträcka: 8
Tid: 44
Hastighet: 5:40

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Plåster på såren

Mina tassar är en sorglig historia. Har till och med börjat nalla på dotterns formel-1-plåster. Skyller på de nya sockorna, men förmodligen börjar skorna också bli trötta.

Skavsår

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Borde lära mig – regn på morgonen behöver inte betyda regn på lunchen. Men icke. Så det blev löpbandet. Det har sina fördelar. Mindre kläder att trassla på sig. Och svårare att fuska med farten. Bandet rullar ju på så det är bara för fötterna att hänga med. Men den sista kilometern hoppade jag över. Ledsnade på utsikten, eller snarare bristen på den.

I dag är det förexten julafton – senaste numret av Runners World väntade i postlådan när jag kom hem. Eftersom passet avklarades på lunchen har jag hela kvällen på mig.

Runda: Löpband
Sträcka: 9
Tid: 50
Hastighet: 5:35

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Lunch på löpande band

Regnade på hemmaplan i morse så jag packade ”fel” träningskläder. För vid lunchtid sken solen, men då var det så dags. Istället för att tanka solsken, fick jag svettas på löpbandet på F&S.

Har inte lyckats begripa mig på alla tekniska finesser. Så jag jag startar bandet via Quickstart. Sen följer femtioelva knapptryckningar innan jag ställt in rätt fart och lagom lutning. Varje tryckning ackompanjeras av en enerverade pip. Som jag inte hör. I-poden inkopplad och volymen på max. Men det finns ju fler än jag som sportar på lunchen…

Så här tredje gången gillt har jag vant mig vid att flytta fötterna i vettig takt, springer rätt avslappnat. (Så länge jag inte sneglar på något bicepspumpande muskelpaket, då förlorar jag lätt koncentrationen och kutar lite på trekvart.)

Det märkliga inträffar när jag stiger av bandet. Hjärnan, eller om det är fötterna, tycks inte riktigt fatta att underlaget inte längre rör sig. Nån miss i kopplingen blir det. Så jag förflyttar mig med märkligt glidande steg. Moonwalk framläges. Ser garanterat ut som en version av ”Silly walks” à la Monty Python.  Roar månne dem som irriterats av pipkonserten en dryg halvtimma tidigare.

Runda: Löpband
Sträcka: 7
Tid: 39
Hastighet: 5:35

………………………………………………………………………………………………………………………………………….