Etikettarkiv: löpning

Förenat med livsfara

Publicerad den av

5

PANG!

Sista gången skottet small av befann jag mig nära. OK, inte så nära att jag riskerade tinnitus. Men alldeles för nära för att det skulle kännas tryggt. Motstod reflexen att handlöst ta skydd bakom en gran. Ökade dock takten till snubbelfart på den knixiga stigen.

Nåja, jag tror inte att någon satsat skottpengar på löpare i Trögdens skogar. Men jag känner mig inte helt övertygad om att jag inte går att förväxla med ett rådjur. Ett synnerligen långsamt och klumpigt rådjur. Med reflexväst…

Uppenbarligen pågick någon form av jakt i närheten av min del av Upplandsleden. Men ingen markägare hade satt upp någon varnande skylt. Jag hörde visserligen ett skott i fjärran redan efter tio minuter. Men då befann jag mig på klart behörigt avstånd. Sen kom de närmare. Och närmare.

Frånsett dödsskräcken blev det ett härlig runda. Snöfria stigar, men isen bar fortfarande över pölar och blöthål. Mina 20 K terräng  tog mig dryga två timmar att tassa igenom. Drygt halvvägs tog jag tag i veckans hittills bortrationaliserade löpskolning. Orkade trots det öka tempot på väg hemöver.

Nästa gång jag springer i skogen ska jag linda in hela mig i reflextyg. Sätta en saftblandare på huvudet. Och nyttja en siren. Men ut i skogen ska jag!

………………………………………………………………………….

Hårt klappande hjärta

Publicerad den av

6

Utmanaade löparjaget  igen och gav mig på ett distanspass med ULK. Halva truppen höll lägre tempo idag. Jag tror det berodde på att jag smågnytt lite över hög fart under tidigare distanslöpningar. Stackarna. Nu tvingades några snigla sig fram i 5:25-tempo. Bara för min skull.

Det kändes inte heller lika slitsamt och andfått idag. Döm om min förvåning när jag kom hem och laddade upp passet mot datorn. Medelpuls 172. Lika hög puls som jag hade sist jag sprang distans med klubben – i 5:02-tempo. Och betydligt högre än i lördags när jag sprang ett pass här hemma i 5:25-tempo. Med en medelpuls på 163.

Jag känner mig inte övertränad. Jag känner mig inte sjuk.  Är jag kär eller?

…………………………………………………………………

Mamelucklängtan

Publicerad den av

7

Pulsband, löpar-bh, underställströja, långkalsonger, strumpor, benvärmare, varmare tröja, korta löpartajts, vindjacka, vindbyxor, reflexväst, i-pod, mössa, buff (sjalliknande pryl), garmin, pannlampa, skor, broddar, vantar.

Att bylsa på sig inför ett vintrigt löppass är ett projekt. Och likt förbaskat fryser jag om rumpan. Var köper man varma, gosiga mamelucker?

………………………………………………………………..

Försenad tomte

Publicerad den av

5

I går var han i farten, Viktor Rydbergs tomte. Jag såg hans spår i frosten när jag tog en sen kvällstur. Ingen annan vågade sig uppenbarligen ut från de ensliga gårdarna för jag hade min Tomtarunda helt för mig själv. (Tomta är en gård hemmavid.)

Ingen snö lyste vit. Varken på fur eller gran. Men det gjorde frosten. Trädens grenar var tufsiga av iskristaller. Och marken var beströdd av miljontals briljanter. Det gnistrade  och glimmade värre än en juvelerarbutik i skenet från min nya pannlampa. (Gåva av svärfar. Lyser nästan lika starkt som en billykta.)

Minus tio grader. Försökte mig på lite tempolöpning, men benen var inte med på noterna. De gillar kanske inte midvinternattens köld?

…………………………………………………………………………..

Försakat förnuft

Publicerad den av

4

 Jag börjar fördummas. Sinnet fördunklas. Och det är löpningens fel. För att hinna springa måste jag avstå. Ge löpningen förtur.

Visst kan aldrig komma i andra hand. Som Pumlan. Men annat får stå tillbaka. Tv-tittande till exempel. Att inte sjunka ner i tv-soffan gör mig kanske inte dummare, även om jag får svårt att hänga med i diskussionerna kring kaffeautomaten. (Kollegerna har för länge sedan lessnat på att höra om mitt senaste pass.)

Värre är att jag inte längre läser. I snart en månad har samma bok – Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam – legat på nattduksbordet. Läser en sida, kanske två, innan jag sluter ögonen. Förr läste jag. Dagstidningar. Inklusive ledarsidor. Romaner. Noveller. Populärvetenskap. Debattsajter. Tidskrifter. Intellektuellpretto. Nu läser jag intet. Undantaget Runners World…

Jag behövde den stimulansen. Hjärngympa. Mitt sinne somnar om benen ska hållas vakna.

Sinnet sätts i spinn av samtal också. Möten mellan människor.  De har jag också försakat. Men idag fick det vara nog! Bestämde mig för att vänner var viktigare än långpass. Löpningen fick stryka på foten. Fick nöja sig med en kortare tur. Den morrade lite dovt i bakgrunden när jag gav mig iväg för att socialisera.

……………………………………………………………………

Siffernissar (som hissar)

Publicerad den av

12

Gårdagens sifferexercis:

820 – 3:30 – 4:16 – 166/174
820 – 3:32 – 4:19 – 168/175
818 – 3:36 – 4:24 – 169/176
821 – 3:36 – 4:24 – 171/179
825 – 3:35 – 4:20 – 172/179

För detta hissar jag mig själv. (I motsats till dissar.)

Kolumnerna har följande rubriker:
Intervallsträcka – tid – tempo – medelpuls/maxpuls

Har aldrig sprungit så snabba intervaller. Sist (extremt alltför länge sedan, jag är nämligen ingen vän av intervaller) gick det i 4:50-tempo. Idag vilar jag. Och rimmar. På missar. Det senare måste bero på en överdos julmat, samt mängden mandlar i glöggen.

……………………………………………………………………

Oreflekterad ragu

Publicerad den av

12

Man tager vad man haver. Sa hon visst aldrig Kajsa Warg. Just idag tog jag en handfull målrelaterade frågor, en önskelista, sjuttioelva olösta julklappsproblem, en grabbnäve tidsbrist och en nypa prioriteringsfundrationer på en tur. Tog med mig samma gäng i går också.

I går fick de sig en en rejäl duvning medelhård till snabb distans i 9K. Eller kanske var det tempolöpning? Ruskade om dem rejält i alla fall. Rena mixern. Intet utkristalliserades. Så idag fick de en lugnare omgång. Lightversion. Fortfarande lika rörigt.

Mentalkalops.

………………………………………………………………………..

Självmordsbenägen furufnatt

Publicerad den av

4

Det här inlägget hade längs vägen rubriken ”De dimhöjda slätternas gorilla”. Vägen syftar här på kvällens löprunda. Dimman drog likt kalla skyar i svackorna och min gång (kan inte kallas löpning) påminde om en större apas. Åtminstone den första kilometern. Rumpmuskeln var hård som en bandyboll efter tisdagens backpass och dessutom strejkade mitt högra knä.

Efter ett par hundra meter föll något på plats i knät och kniven som vridits runt strax under knäskålen försvann. Kanske tog de dansande dimälvorna vapnet med sig när de försvann i skogen? En stund senare mjuknade rumpbollen till något mer skumgummiartat och jag fick mig ett helt ok distanspass.

Då började jag istället filosofera över min själsfrände Ratatosk. Ekorren som enligt nordisk mytologi kutade upp och ner längs Yggdrasils stam. Jag är ingen budbärare, men jag är en ekorre. Om det har jag orerat minst en gång på den här bloggen.

Ratatosk var varken rädd för örnar eller drakar. Smått suicidal. Men det finns en som är värre: kamikaze-ekorren som huserar i hasselbuskarna utanför mitt jobbfönster.  Slänger sig från gren till kvist på ekorrars vis. Fnattar omkring. Precis som jag.

Så stannar hon plötsligt, den gråbruna svansen vibrerar av spänning. Hon skuttar ned från busken och ut mellan två bilar på vägen som passerar bredvid. Jag blundar. Jodå, det gick bra. En ögonblink senare kilar hon blixtsnabb uppför eken på andra sidan vägen. Bara för att sen göra om vansinnesrusningen mellan bilarna åt andra hållet. Jag lovar; hon plirade illmarigt mot mig med sina pepparkornsögon när hon återtog nötletandet utanför mitt fönster.

Jag är inte sugen på harakiri. Men jag funderar på om jag borde våga lite mer. Utmana ett eller annat öde.  Sprinta mer i livet.

……………………………………………………………………….