Grupptryggt tryck

Min kära mor är av den bestämda åsikten att jag är en urbota pessimist som alltid målar fan på väggen. Utifrån den livsåskådningen gäller följande: det kommer hädanefter att kännas pisstrist att träna kvalitet ensam. Aldrig mer kommer jag att finna någon glädje i att dela mina backpass med enbart en skock får. (Här vrider jag mina nariga händer och suckar. Djupt.)

Eller så kan man strunta i vad en öm moder anser. Då gäller istället detta: det är hur kul som helst att kämpa sig mör i en backe tillsammans med likar! Och just idag gör jag medelåldersrevolt mot min mor. Hade ett vrålroligt – och snorjobbigt – pass i svettigt sällskap med ULK. (Hoppar nu jämfota av iver.)

Det blev varken Slottsbacken eller Stensturebacken. Men det blev ett backpass – i Ekelundshofsbacken. Med twist. Först springer man uppför den 300 meter långa backen, därefter joggar man 100 meter nedför en lite mindre backe. Vänder och ruschar uppför 100-metersbacken för att till sist jogga nedför 300-meters diton. Detta görs 3*3 gånger, med en liten lugn jogg mellan omgångarna. Nio vändor allt som allt alltså. 18 ruscher…

Jag var definitivt inte snabbast. Men inte långsammast heller. Och ”tränaren” tyckte jag hade fart i steget. Ville gärna se mig på bana. Trodde jag skulle kunna ge veteranerna i K40 en match. Kanske till och med knäcka något klubbrekord. Åtminstone borde jag försöka. För jäklar vad jag skulle springa fort framåt våren.

Jag tänker faktiskt tro på just det. Strunta i vad mamma säger.

………………………………………………………………………

Åldersnoja

Tunga löppass är tunga. Inte bara för kroppen, för av någon anledning sprider sig tyngden in i sinnet. Idag ville benen inte, inte, inte springa. Absolut inte. Jag lyssnade inte på det örat förstås. Allra helst med tanke på att de lyckades övertala mig till en extra vilodag i går.

Jag tvingade ut dem på Upplandsleden. De hämnades genom att påminna mig om att jag fyller 40 i år.  Ålder är en faktor som jag (nästan) alltid avfärdar som irrelevant. Eller åtminstone ointressant. Men när en löpovillig kropp protesterar mot varje ansträngning försvinner både vett och sans. Jag drabbades av akut åldersnoja.

”Va, f-n håller jag på med. Jag fyller snart 40. Typiskt krisbeteende. Borde inse att jag är patetisk. Lägga av.  Det är ju löjligt att tro att jag ska kunna springa snabbare i år än förra året. Jag börjar ju bli gammal. Befinner mig på det lutande planet. Det känner jag ju tydligt alldeles just nu. 40-årskrisande kärringar borde hålla sig till husmodersgympa.”

Trots att solen för första gången på länge, länge lekte kurragömma mellan träden och målade tallstammarna varmröda, lyckades jag inte skaka av mig tvivlen. Släpade dem med mig samtliga 14 kilometrar, även om tyngden i skorna faktiskt lättade sista halvtimmen.

Tur att jag kikade in på marathon.se. Rubriken på förstasidan hade någon garanterat klämt dit enkom för min skull: Bättre löpare efter 40. Kan Göran Sander så kan jag!

…………………………………………………………………..

Under attack

Mitt territorium är invaderat. Som beskjutet med artilleri. Tunga pjäser som briserat runt om i skogen,  slitit sönder de mossklädda sluttningarna.

Men de offensiva styrkorna har inte haft tillgång till sprängmedel. De vilda svinen klarar sig med betar. Ettriga gråbruna jordfräsar som lämnat ett ödelagt slagfält för mig att springa genom, balanserande mellan sönderbökad jord och uppslita rötter. Funderandes på om Bussen och hans anhang fortfarande huserar i närheten.

Bussen. Han kallas så. Trögdens mest ökända vildsvin. Ett respektingivande namn på en respektingivande best. En bygdens legend som med tiden antagit en närmast mytisk mankhöjd. Men, även om hans nacke är blott hälften så bred och raggen blott hälften så borstig, har jag ingen lust att möta honom.

Det gjorde jag inte heller under dagens terrängtripp. På väg hem från matbutiken (där jag självklart spankulerade omkring i löparmundering) blev jag avsläppt i Boglösa. Sjutton sköna, slingrande kilometrar hemifrån.

Lyssnade på Bibliotekarien från P1:s dokumentärredaktion. Radioberättande när det är som bäst. Som bygger spänning och fascination i historien om chefen för handskriftsamlingen vid Kungliga biblioteket. Ni vet, han som stal minst 100 verk ur samlingarna, tjänade miljoner på att sälja dem och nästan – men bara nästan – lyckades sopa igen spåren efter sig. En historia som slutar med en gasfylld smäll mitt i Vasastan.

Bra radio i poden, en grå himmel som snuddar trädtopparna och en varm gröt som gjort underverk på energisidan. Bara att smasha in ett lyckat långpass.

Runda: Från församlingshemmet i Boglösa via Upplandsleden till Segla och så landsvägen hem.
Sträcka: 17
Tid: 1:55

……………………………………………………………………………………….

Struken mothårs

Idag lyckades Nix bevisa att jag är en löparnörd. Och samtidigt ge mig ett riktigt gott skratt. Men sen ställde jag mig och strök skjortor. Inte ens mina egna (iofs har jag inga) utan sambons. Drabbades av insikten: löpare stryker inte andras skjortor, det har de inte tid med. Kontenta – jag är ingen löpare.

Men två skjortkragar senare ändrade jag mig. Jag är definitivt en löpare, just för att jag stryker skjortor. Orsaken stavas abstinens. Och rastlöshet. Får jag inte springa snart blir jag galen!

………………………………………………………………..

Puder i nosen

Terrängen längs Upplandsleden var som en semla. Pudrad med florsocker. Avslöjade dem som tassat där före mig: två rådjur och en räv. Men jag var den första att lämna mänskliga fotspår. Djupt räfflade med spår av dubbar. Icebugs är en dröm på isigt underlag.

Det var tyst. Och vackert. Men eftersom jag inte gillar snö annat än på avstånd: bedrägligt vit och jungfrulig nysnö dolde mörka pölar av iskallt vatten. Den nattgamla isen må bära en räv, men den bar inte mig. Och av florsocker gör man kletig glasyr. Förvandlar ljungsnår till halvt ogenomträngliga murverk. Som man snubblar på. Och står på näsan i ett moln av yrande kristaller.

Vägval: Segla t.o.r, och  – eftersom buggar gör sig bäst i terräng – en t.o.r-runda längs Upplandsleden mot Lillkyrka.  Löpskolning.
Sträcka: 11,6
Tid: 1:24 (inklusive löpskolning)
Puls: 149/164

……………………………………………………………………………

Smått skrajsen

Jag springer ikapp honom i en svag uppförsbacke. En hukande gestalt i överdimensionerat stor, mörkblå jacka. Parkas, typ. Huvan uppdragen. Känner hans blick i ryggen när jag passerat. Tycker mig höra hans andetag…

Naturligtvis följde han inte efter mig. Och inte låg han på lur bakom en gran när jag passerade under nästa varv heller. Då var han säkert inne i stugvärmen och drack kvällste. Men oron följde mig ändå hela passet. Lyssnade efter förföljande steg i det frusna gräset. Förnam händer som landade på min ena axel.

På mina egna vägar runt Veckholm är jag aldrig rädd när jag springer sent på kvällen, trots att  pannlampans irrande bara skapar en smal kon av ljus. Trots att jag nästan alltid är helt ensam på vägen. Undantaget de bilar som med ojämna mellanrum passerar. Och vem som sitter i dem har jag ingen aning om.

Ikväll sprang jag i elljusspåret i Lillkyrka. (Efter avslutat föräldramöte, vilket jag bevistade iförd löparkläder. :-)) Det var som om mörkret var tusen gånger kompaktare bortom de gulaktiga lyktornas sken. Möjligheten att stöta på andra människor så mycket större – ett hot, inte en trygghet.

Man tycker att rädslan borde ha visat sig i en tempoökning. Men så långt sträckte sig inte olusten. Söndagens halvlånga pass satt kvar som en tröghet i benen. Jag försökte varva upp motorn, men handbromsen vägrade släppa.

……………………………………………………………………………..

Om hundar

I går insåg jag att jag är en hund. Eller rättare sagt en hundvalp. Läste följande:

… så där flåsande munter och glad och vill vara alla till lags och bli klappad och gillad… om folk kastar år mej någon liten pinne kommer jag glatt svansande tillbaka med den för att leka och bli vän.

Katarina Mazetti i boken ”Mitt liv som pingvin”. Mig på pricken. Fast kanske inte just idag. Idag skäller jag snarare som en bandhund. På hundvädret.

Jag gav mig ut på halvlångt pass. Snöblandat regn, som övergick i ymnigt snöfall. Jag frös som en hund efter en knapp halvtimme. När jag kom hem efter en och en halv timme var jag illande röd.  Av kyla.  Huden (inte hunden) skrek när jag klev in i den heta duschen. 

Men någon lathund är jag inte. Borde säkert ha nerjoggat sista kilometrarna, men då frös jag så förbannat att jag sprang som en dåre. Intervalltempo. Efter 13 kilometers löpning. Väl hemma visade Garmin 16 utfrysta kilometrar.

Nu ligger hunden begaven i soffan under ett trave dunbolster. Ge fido ett ben!

………………………………………………………………………………..

Frossa och fyra feta flugor

Efter dagens runda fick jag sällskap i duschen. Av fyra flugor – spyvarianten. Med gyllenglänsande gröna kroppar. Snyggt på skarabéer. På flugor är det bara äckligt. Dessutom har flugorna svarta hårtestar på sina. Faktum är att hela huset surrar av dem. De materialiserar sig som ur tomma intet. Spökflugorna. Egentligen hade jag kanske tränat nog när jag rusade runt huset med smällan i högsta hugg, men eftersom jag försöker trappa upp löpningen så sakteliga tyckte jag inte att det räckte.

Möjligen tyckte inte mina ben detsamma. För underbenen protesterade. Det gamla vanliga stället, insidan av skenbenet. Benhinnevarning. Så nu sitter jag är med lätt frossa. Ice Power har den effekten på mig. Det räcker inte med att kroppsdelen som smorts in börjar spritta av kyla. Iskänslan sprider sig i hela kroppen och jag får bylsa in mig i flera lager fleece. Fast kylsvedan på nosen beror på annat. Man ska inte klia sig på näsan innan man tvättat händerna…

Eftersom en lagom dos självömkan står på menyn för dagen tänker jag dessutom klaga lite över den brännande svedan under främre trampdynorna. Skavsårsvarning. På gamla vanliga stället. När jag sprungit i New Balance vill säga, Kayanosarna är som tofflor. Men eftersom jag fått för mig att kroppen mår bra av skovariation brukar jag just variera. Springa de kortare rundorna i mina NB – köpta på rea. Varje gång börjar det bränna under forsulorna. Och nu börjar jag plötsligt också fundera på om smärtan i underbenen också kan kopplas till skovalet. För NB är betydligt, betydligt hårdare än Asics. Hm?

Ha! En fet fluga mindre. Smaschade en med handflatan. Jag må ömka mig en aning, men jag är en jäkel på flugtennis. Med eller utan smälla.

(6 K runt Tomta i 5:30 tempo blev det.)

…………………………………………………………………………..