Jag filosoferar över om lök och löpskolning har något gemensamt. Generera tårar, kanske? Möjligen hos dem som ser mig skutta omkring. De ser roade ut. Men det måste vara något annat? För varje gång jag ska skriva löpskolning blir det istället lökspolning.
Jag spolade lök idag igen. Indianhopp, tågång, höga skips och en radda utfall. Och så sprang jag en försiktig tur i mitt veckholmska jogginspår (ingen känning i underbenen). Sen lubbade jag hem, stretchade, och lagade lax med fänkål. Mums. Och första steget på vägen mot målet: mer fisk i det burebornska hushållet. Fisk är bra mot högt kolesterolvärde, det kan åtminstone inte försämra saken.
De ligger lite över gränsvärdet nämligen, mina blodfetter. ”Inte så bra”, sade sköterskan som utsatte mig för hälsokontrollen. Allt annat var tipp-topp. Men kolesterolet, nja. Hon tittade på mig och fortsatte: ”vi brukar rekommendera viktminskning… men det är ju inte aktuellt. Och så brukar vi uppmana folk att sluta röka, men – hon sneglar i sina papper – det gör du ju inte. Motion minskar det onda kolesterolet, är det något du funderat på?”
En kort stund senare trodde hon inte att mer motion var lösningen för mig…
Så nu gör jag vad jag kan: som försöker öka på fisken, fortsätter knapra omega-3, funderar på att köpa kolesterolsänkande smörgåsmargarin (men det verkar ju smådumt – jag har inte ”smörat” mina mackor på flera år). Men egentligen bidar jag bara min tid, för förr eller senare måste jag kräva medicinering. Höga kolesterolvärden är nämligen ärftligt i min familj. Och de ger dessutom otrevliga resultat för släktens medlemmar. Hur vältränade, slimmade och nyttigätande de än är.
En sak är säker. Jag kan aldrig sluta springa. För då skapar jag inte längre goda kolesteroler som kan käka upp de onda. Och jag behöver de snälla små gynnarna. Intet ont som inte för något gott med sig. När jag är 95 kommer jag banne mig vinna maraton i min åldersklass!
…………………………………………………………………………………..