Pimplar yrsel

Den ska vara varm. Och stark. Glöggen. Små, söta glöggmuggar göre sig icke besvär. En rejäl soppskål ska det vara. Helst varje kväll – hela december. 

Premiär idag. Svag i knäna och varm om kinderna. Lagom yrslig i huvudet. Fast vekheten i knäna behöver iofs inte bero på det heta, kryddade vinet. Knäna och resten av benen känns klena, och lite mörbultade. Tror det beror på Nix utmaning – två löpskolningar i veckan. Det känns.

Trampade lite på härsen och tvärsen i mitt veckholmska spår idag. Före glöggen. Upptäckte ett helt nytt spår. Sprang åt andra hållet. Plötsligt var backarna så mycket längre, knixarna klurigare och skogen en annan. Bra att byta perspektiv ibland.

Men tungt som sagt. Betongklumpar i skorna. Rena maffiafasonerna.

………………………………………………………………………….

Lök på laxen

Jag filosoferar över om lök och löpskolning har något gemensamt. Generera tårar, kanske? Möjligen hos dem som ser mig skutta omkring. De ser roade ut. Men det måste vara något annat? För varje gång jag ska skriva löpskolning blir det istället lökspolning.

Jag spolade lök idag igen. Indianhopp, tågång, höga skips och en radda utfall. Och så sprang jag en försiktig tur i mitt veckholmska jogginspår (ingen känning i underbenen). Sen lubbade jag hem, stretchade, och lagade lax med fänkål. Mums. Och första steget på vägen mot målet: mer fisk i det burebornska hushållet. Fisk är bra mot högt kolesterolvärde, det kan åtminstone inte försämra saken.

De ligger lite över gränsvärdet nämligen, mina blodfetter. ”Inte så bra”, sade sköterskan som utsatte mig för hälsokontrollen. Allt annat var tipp-topp. Men kolesterolet, nja. Hon tittade på mig och fortsatte: ”vi brukar rekommendera viktminskning… men det är ju inte aktuellt. Och så brukar vi uppmana folk att sluta röka, men – hon sneglar i sina papper – det gör du ju inte. Motion minskar det onda kolesterolet, är det något du funderat på?”

En kort stund senare trodde hon inte att mer motion var lösningen för mig…

Så nu gör jag vad jag kan: som försöker öka på fisken, fortsätter knapra omega-3, funderar på att köpa kolesterolsänkande smörgåsmargarin (men det verkar ju smådumt – jag har inte ”smörat” mina mackor på flera år). Men egentligen bidar jag bara min tid, för förr eller senare måste jag kräva medicinering. Höga kolesterolvärden är nämligen ärftligt i min familj. Och de ger dessutom otrevliga resultat för släktens medlemmar. Hur vältränade, slimmade och nyttigätande de än är.

En sak är säker. Jag kan aldrig sluta springa. För då skapar jag inte längre goda kolesteroler som kan käka upp de onda. Och jag behöver de snälla små gynnarna. Intet ont som inte för något gott med sig. När jag är 95 kommer jag banne mig vinna maraton i min åldersklass!

…………………………………………………………………………………..

Fyra + två = åtta

Det finns ett charmigt, aningen absurt, drag hos elljusspår. I ett för övrigt platt landskap förmår de alltid slingra sig över en eller annan bergsknalle. Skapa kraftiga uppförslut i kringliga krokar.

I Lillkyrka hade spårläggarna lyckats. Fin-fin och alldeles lagom lång backe för löpskolning. Så jag skippade och indianhoppade, till flanörernas förundran. Kvällen till ära kryllade nämligen spåret av folk. Föräldrar till alla de små frön som just hade gympa i idrottshallen. Så också Pumlan.

Numer kan jag det där elljusspåret. Det är inte särskilt långt nämligen. Fyra varv på långa slingan och två på den korta adderas till 8 kilometer. Hann passera samma föräldrar. Flera gånger. ”Fan, va hon springer”. Så sade någon. Jag tar det självfallet som en komplimang.

………………………………………………………………………………

Slag i saken

206 slag per minut. Enligt pulsmätaren skenade mitt hjärta ikväll. Nu är det knappast min kropp som kopplat på en överväxel, utan garmin som fått nåt grus i maskineriet. Det var visserligen snorjobbigt att springa. För att inte tala om löpskolningen. Segt som farmors knäck. Men SÅ jobbigt var det inte.

Hemma på stretchmattan, med mitt obligatoriska glas blandsaft, lyssnade jag på mitt hjärta. Funderar på att ge bort mina hjärtslag till Christian Boltanskis ”Les archives du coeur”. Ett arkiv av mänskliga hjärtslag som så småningom ska samlas på den japanska ön Ejima.

boltanski11

 Jag vill gärna finnas på den ön. Omgiven av tusentals andra hjärtslag. Den dova grunden till allt mänskligt liv. Jag tror jag ska köra lite intervallträning på vägen dit. Och sen låta apostalhästarna galoppera mig rakt in på Magasin tre i Frihamnen.

…………………………………………………………………………………

Misshagliga måsten

Kära dagbok.

Den frasen har jag försökt mig på x antal gånger. Alltid med samma intention; här ska skrivas dagbok och det ska göras varje dag. Efter en alltför kort tid har samtliga dagböcker fallit som sladdriga pannkakor till marken. För att skriva varannan dag gilldes inte. Antingen varje dag, eller så inte alls.

Jag har satt upp andra ”måsten” för mig själv. Tandtråd. Varje dag. Två liter vatten. Varje dag. Peeling i ansiktet. Minst en gång i veckan. Excentriska tåhävningar. Varje dag. Sortera de digitala bilderna. Varje söndag. Äppelcidervinäger, eller ännu värre: fiskleverolja. Varje dag.

Ibland har jag hållit ut rätt länge. Ibland föll de uppsatta avsikterna på sin egen orimlighet. Omgående. (Fiskleverolja smakar INTE gott.)

Numer är jag klok. Typ. Gör inga utfästelser. Lovar inte mig själv att göra saker varje dag, varje vecka eller ens varje år. Nyårslöften göre sig icke besvär. Eller snarare, jag gjorde inte det fram tills i går. Då antog jag Nix utmaning. Löpskolning, löpstyrka och löpstretch. Varje vecka.

Stretchen är inget problem. Stretchar gör jag efter nästan varje löpt runda. Löpstyrka – check. Det löser F&S eller gymet. Kraven på löpskolning kan bli aningen klurigare att klara, men jag bör kunna övertala mig själv att sprätta uppför kyrkbacken lite oftare. Den absolut största utmaningen ligger i att komma över mitt eget motstånd mot föresatser. Mot rutiner. Redan nu lurar revolten i mitt inre. Vill göra omedelbart myteri mot detta nya måste.

……………………………………………………………………………….

Urbota urblåst

Ibland kommer livet emellan. Ja, inte just i dag kanske, men nästa vecka. Då lägger livet beslag på tid. Livet bortom löpningen alltså. Så jag kastar om lite i träningsprogrammet. Den här veckans planerade ”vila” byts mot nästa veckas hårdare pass. Passar rätt fint. Känner mig nämligen inte alls sliten. Lugnet får komma nästa vecka, och ge rum för resten av livet.

Istället för 6K långsam distans fylldes kvällen med ett backpass. Tur det. För i kyrkbacken var det lä. Där och ingen annanstans. Under uppvärmningen gjorde vinden sitt bästa för att blåsa mig i diket. Överröstade E-type. Jag sprang ikapp med fjolårslöven som jagade fram över vägbanan. Motvinden var märkligt nog lika ilsken på hemresan. Hjärnan helt urblåst när jag dråsade in genom dörren, som nästan flög av gångjärnen i vinddraget.

Så det kändes synnerligen trevligt att trava upp och ner framför prästgården. Men stegen blev knappast höga och fina hela vägen, tryckte nog på lite för mycket. Nästa gång ska jag tänka mer på steget, mindre på farten. Om prästparet tyckte att mina upprepade ruscher uppför backen så märkliga ut lär de ha blivit än mer konfunderade över de märkliga stegkombinationer jag testat dessförinnan. Löpskolning. Inte urbota urblåst – men kände mig definitivt urbota urlöjlig.  2*15 höga skip, 2*15 mångsteg och 2*15 tågång kändes dessutom mer som en försmak än skolning. Gissar att det ska trappas upp i sinom tid. Och intalar mig att det gör gott för min löpstil. 

Runda: Uppvärmning – lång backe * 7 – nedvarvning
Sträcka:
ca: 7,5 
Tid:
47

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..