Leker i grårusket

Vaknade till ljudet av smattrande spöregn. Grämde mig järnet över att jag inte tog tillvara gårdagens solsken. Att jag lät fartlekspasset vänta tills dagen i dag.

Plötsligt var dammtrasa och skurhink mer lockande än löparskorna. Nu luktar huset Ajax, skiner och blänker i varje vrå. Ett års viktiga papper är sorterade i pärmar, lilla skutts babykläder sorterade i säckar och påsar, alla digitalbilderna sorterade i mappar. Man hinner osannolikt mycket en helt vanlig helg, utan lördagsdistans och söndagslångpass.

Framåt kvällskvisten hade det slutat strila vatten från molnen. Perfekt för lite lek under tunga moln. Åtta kilometer fartlek gissar jag att det blev. Mest lite längre fartpartier, och så några korta enminutsruscher. Puls på fartdelarna 178-180. Mitt löpsteg lämnar en del att önska när jag försöker dra upp farten. Känns stelt och otympligt. Ovant.

Runda: Segla – Kungs-Husby – Sundby – Veckholm
Sträcka: 12,5
Tid: 68
Hastighet: 5:25

…………………………………………………………………………………………………………………………..

Steg(r)ad narcissism

Blåst gillar jag. Inte. Och ikväll får vinden sannerligen fart över leråkrarna. Så då var det ju en attans tur att jag valde löpbandet på lunchen. Tack SMHI.

Börjar känna mitt löparjag:
Mörker – inget problem. Så länge inte Silvan lägger av. Det är så svårt att hitta hem då.
Regn – inget problem.
Snöfall – inget problem.
Halka – ett smärre problem. Kanske mindre nu när jag nu äger ett par halkskydd.
Vilda djur – inget problem. Fast den där lösspringande hunden jag mötte i mörkret i förrgår gjorde mig aningen skakig. Skällde gjorde den också. Ingen ägare i sikte. Men rådjur och älgar och kor fixar jag lätt.
Motvind – rena mardrömmen.

Börjar också lära mig att hantera tristessen på löpbandet. Stänger av. Kopplar bort. Eller beundrar mig själv. Lite bara. Idag mer än vanligt, när jag jämförde mig med ”grannarna”. Till höger en äldre herre i oformliga mysbyxor. Lufsade fram á la orangutang. Fötterna dunkade livet ur löpbandet. Till vänster en sticka till kvinna, vajande som en slana i storm. Benen ritade cirklar i luften för varje steg.

Mitt eget löpsteg syntes plötsligt perfekt. *ler*

Runda: Löpband
Sträcka: 8
Tid: 44
Hastighet: 5:40

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Slösande andetag

”Löpning är en form av självmord”. Det påstod någon sådär halvt på allvar i dag. Hävdade med samma halva allvar att vi alla tilldelas ett visst antal andetag vid födseln. När de tar slut är det dags att spankulera in genom pärleporten (eller vart det nu bär hädan). Livet är slut. Att löpa sig andfådd innebär i så fall att man slösar med andetagen, slösar med liv.

Jag spenderade inte allför många andetag just idag. Styrketräning på schemat. Under uppvärmningen experimenterade jag lite med löpsteget, inspirerad av artikeln ”Håll stilen” i senaste Runners World. Stolt framskjutet bröst, avslappnat bäcken, inte sträva framåt utan uppåt, springa mer på fotbladet.

OK, nu tänker jag överdriva. Lite. Med framskjuten bröstkorg kände jag mig som en tennsoldat som försökte springa i stram givakt.  Att sträva uppåt och ta emot marken istället för att tänka mig framåt kändes rent surrealistiskt. Som om häcken ville kyssa löpbandet. Vadå avslappnat bäcken? jag dansar väl inte samba? Kanske krävs mer övning för att övertyga en konservativ joggarkropp.

Det där med att löpa mer på fotbladet däremot, det köper jag. Direkt. Kände mig plötsligt lättare än mina 48 kilo. Det krävdes mindre kraft att flytta fötterna. Sprang ofrivilligt snabbare än bandet. Måste testas igen.

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Iller i kassa pjucks

Tre mot tre måste vara den ultimata uppställningen för en innebandymatch. Lagom få motståndare att hålla ordning på och gott om ytor för illern att utnyttja. Illern är självklart undertecknad. Som ränner härs och tvärs. Med eller utan boll. Mest utan.

Trots en blåsa på tån som mycket lägligt sprack i halvlek. Och så den där småirriterande värken som sitter på insidan av underbenet. I muskeln är jag tämligen säker på, inte i benhinnan och inte i benet. Håller tummarna för det.

Misstänker att det har att göra med skorna – den avlagda löparvarianten – som numer används för inomhussport, inklusive löpbandsturer. Inte helt klokt kanske. De köptes när jag fortfarande levde i villfarelsen att mitt löpsteg var neutralt. Innan jag besökte Löplabbet. Och de plockade fram skor för överpronerare. Varav bara ett par lyckades få styr på mina fötter.

Vinkade adjö till ömmande hälsenor och stela knän. De ratade löpardojjorna blev innebandyskor. Funkade fint. Men så var det det här med löpbandet, ett nytt inslag i mitt liv. Då springer jag ju. Nästan på riktigt. Kanske dags att pensionera också de nyare skorna. Låta dem leva sina sista dagar inomhus. Och köpa nya, fina löparskor. Nu blev jag plötsligt ivrig.

………………………………………………………………………………………………………………………………