Morgon med fylking

Jag talar inte om Gert. Fylking alltså. Jag talar om avundsjuka.

I morse blev jag nämligen avundsjuk. På ett höststräck. Ett gäng fåglar (svanar tror jag) som, efter en stunds högljutt kivande om aerodynamiska lagar, hittade sin perfekta vformation – en fylking. En flykt i plogformation som gör att de sparar energi. De ligger på rulle helt enkelt.

Jag skulle också ha behövt lite rulle i morse. Ett par rullskridskor under fötterna kanske. Och någon som puttade på. Det hjälpte inte att den uppgående solen kysste ytan på en spegelblank Fyriså och fick dimslöjorna att skingras. Eller att hösten strösslat varmröda löv över stigen. Som rubiner att studsa fram på.

Kroppen ville inte. Istället för att lyssna på tystnaden hörde jag mina tunga steg klampa fram på åsen i 6:15-tempo. Med en puls som skenade uppåt 165. Stjärtmusklerna kved och lårens baksidor försökte gömma sig i diket. Var det verkligen den här kroppen som tog mig runt Lidingö? Och är det verkligen den som ska bära mig 42195 meter den 30:e maj nästa år?

I går kväll betalade jag anmälningsavgiften. Försöker kroppen hämnas?

……………………………………………………………………………………