Morgontimmen är en gammal dam.
Nysnön ligger som sirligt knypplad spets över mörkbruna leråkrar. I motljuset gnistrar nattens regndroppar, biljanter i tallarnas hårnät. Soldiset målar naturen spröd som pergament, tunnt likt åldrad hud. Ekarnas grenar blir knotiga fingrar, kärvt böjda efter år av slit.
Det doftar rosenvatten och hårläggningsvätska. Men det kanske bara är spolarvätskan?
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Försökte logga in i går, skriva något av värde. Men medvetandet innehöll intet. Visste att viktiga tankar passerat där under dagen. Uppenbarligen spårlöst.
Så kör jag till jobbet denna morgon. Löjligt vacker, förexten. Himlen hade precis börjat ljusna. Kallt koboltblå mellan dovt gråblå molnslingor. Speglade sig i en vattenfyld åker. Månflisan, som en avklippt nagel, låg mellan ett dike och ett uppplöjt fält. Ett nålstick på himlavalvet. Morgonstjärnan förmodligen.
Under tio minuter av min bilresa vaknade medvetandet. Vräkte ut möjliga blogginfall. Som:
En by någonstans i världen vill bli bortplockad från kartan. Lastbilschaffisar som blint litar på sin GPS envisas nämligen att ta vägen genom byn. Ekpipagen kilas fast mellan husväggarna i byn med dess smala, smala vägar. I vetenskapsradions sändning 6.33
En procent av svenskarna äger 40 procent av pengarna. Och skillnaderna ökar, mer än i något annat västland. Trots utjämningspolitik. Debatt i P1-morgon:
Johan Stael von Holstein , VD för I-Cube – ”det är socialdemokratins fel”
Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund – ”det är kapitalismens fel”
Slut på diskussionen.
Inser att bloggandet kräver omedelbarhet. Att jag inte lägger sinnesintrycken på hög. Vill idissla lite först. Nej. Det gäller att stanna i ögonblicket, inte vänta tills hjärnan gått i dvala framåt kvällskvisten. Rensat RAM-minnet.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Vaknade med en insikt om att jag prioriterar fel i livet. Att vardagen har fått mig att förlora något väsentligt, perpektiv på livet kanske.
Ett citat träffade mig som ett knytnävslag i magen sent i går kväll. Malde runt i hjärnan hela natten, idisslades av något undermedvetet, steg upp till ytan när solen kysste mig vaken.
”Jag har aldrig träffat någon som på dödsbädden önskat att han hade tillbringat mer tid på jobbet.”
Så jävla sant, säger jag tvärsäkert – och jobbar över två timmar till. Att prioritera annat kräver mod att be fröken duktig flyga och fara. Att strunta i deadlines, både egna och andras. Det ska jag göra. I morgon. Tror jag.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 