Urbota urblåst

Ibland kommer livet emellan. Ja, inte just i dag kanske, men nästa vecka. Då lägger livet beslag på tid. Livet bortom löpningen alltså. Så jag kastar om lite i träningsprogrammet. Den här veckans planerade ”vila” byts mot nästa veckas hårdare pass. Passar rätt fint. Känner mig nämligen inte alls sliten. Lugnet får komma nästa vecka, och ge rum för resten av livet.

Istället för 6K långsam distans fylldes kvällen med ett backpass. Tur det. För i kyrkbacken var det lä. Där och ingen annanstans. Under uppvärmningen gjorde vinden sitt bästa för att blåsa mig i diket. Överröstade E-type. Jag sprang ikapp med fjolårslöven som jagade fram över vägbanan. Motvinden var märkligt nog lika ilsken på hemresan. Hjärnan helt urblåst när jag dråsade in genom dörren, som nästan flög av gångjärnen i vinddraget.

Så det kändes synnerligen trevligt att trava upp och ner framför prästgården. Men stegen blev knappast höga och fina hela vägen, tryckte nog på lite för mycket. Nästa gång ska jag tänka mer på steget, mindre på farten. Om prästparet tyckte att mina upprepade ruscher uppför backen så märkliga ut lär de ha blivit än mer konfunderade över de märkliga stegkombinationer jag testat dessförinnan. Löpskolning. Inte urbota urblåst – men kände mig definitivt urbota urlöjlig.  2*15 höga skip, 2*15 mångsteg och 2*15 tågång kändes dessutom mer som en försmak än skolning. Gissar att det ska trappas upp i sinom tid. Och intalar mig att det gör gott för min löpstil. 

Runda: Uppvärmning – lång backe * 7 – nedvarvning
Sträcka:
ca: 7,5 
Tid:
47

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

I frostnypt terräng

Vårhårt solsken utan värme. Men sinnet jublade. Tills jag nådde första rakan och mötte vinden ansikte mot ansikte. Efter tre kilometer valde jag skogen, skyddad från motvind. Fastfrusna älgspår på stigen utmanande fötter och vrister. Det gjorde de istäckta vattenpussarna och det toviga fjolårsgräset oxå. Men terränglöpningen gav långpasset välbehövlig variation.

Stängde av musiken och lyssnade på varje stegs möte med den frostiga marken. Jagade solfläckarna som silats mellan trädstammarna.

Tillbaka på asfalten behövde tassarna inte längre ögonens hjälp. Sinnet fick vila och steget blev längre. Njutbart till en början, men för ovanlighetens skull tog monotonin ut sin rätt. Hittade inte det mentala tillstånd där kropp och själ tycks bli ett. Det som motiverar mig att springa. Istället fick jaget tvinga benen framåt.

När fyra kilometer återstod gav övertalningen resultat. Hittade flytet igen och sprang trött men nöjd hem. Möttes av doften av Boeuf Bourguignon.  

Runda: Segla – Upplandsleden t. Kynge – Basta – Sundby- Hedsta – Upplandsleden t. Hällsta – Säby – Veckholm
Sträcka: 18,5 – 19
Tid: 113

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Vinddriven

Kippar efter andan. Motvinden trycker envist tillbaka varje andetag. Märkligt att man drabbas av syrebrist samtidigt som nordan pressar in iskall luft i munnen.

Samma motvind vill driva mig bakåt. Alternativt fälla mig. Tvinga mig ner i en av de snödrivor den så envetet skapat. Drivorna förflyttas som kyliga sanddynor över den isiga vägbanan. Vartannat löpsteg sjunker ner i pudersnö, vartannat kämpar för fotfäste på den vindslipade isen.

Ibland känner jag mig riktigt, förbannat duktig. Men fort gick det ju inte.

Runda: Tomta + V. Väppeby
Sträcka: 8,2
Tid: 49
Hastighet: 6

…………………………………………………………………………………………………………………………………………

 

Vinddriven

Kippar efter andan. Motvinden trycker envist tillbaka varje andetag. Märkligt att man drabbas av syrebrist samtidigt som nordan pressar in iskall luft i munnen.

Samma motvind vill driva mig bakåt. Alternativt fälla mig. Tvinga mig ner i en av de snödrivor den så envetet skapat. Drivorna förflyttas som kyliga sanddynor över den isiga vägbanan. Vartannat löpsteg sjunker ner i pudersnö, vartannat kämpar för fotfäste på den vindslipade isen.

Ibland känner jag mig riktigt, förbannat duktig.

………………………………………………………………………………………………………………………………