Kära dagbok.

Den frasen har jag försökt mig på x antal gånger. Alltid med samma intention; här ska skrivas dagbok och det ska göras varje dag. Efter en alltför kort tid har samtliga dagböcker fallit som sladdriga pannkakor till marken. För att skriva varannan dag gilldes inte. Antingen varje dag, eller så inte alls.

Jag har satt upp andra ”måsten” för mig själv. Tandtråd. Varje dag. Två liter vatten. Varje dag. Peeling i ansiktet. Minst en gång i veckan. Excentriska tåhävningar. Varje dag. Sortera de digitala bilderna. Varje söndag. Äppelcidervinäger, eller ännu värre: fiskleverolja. Varje dag.

Ibland har jag hållit ut rätt länge. Ibland föll de uppsatta avsikterna på sin egen orimlighet. Omgående. (Fiskleverolja smakar INTE gott.)

Numer är jag klok. Typ. Gör inga utfästelser. Lovar inte mig själv att göra saker varje dag, varje vecka eller ens varje år. Nyårslöften göre sig icke besvär. Eller snarare, jag gjorde inte det fram tills i går. Då antog jag Nix utmaning. Löpskolning, löpstyrka och löpstretch. Varje vecka.

Stretchen är inget problem. Stretchar gör jag efter nästan varje löpt runda. Löpstyrka – check. Det löser F&S eller gymet. Kraven på löpskolning kan bli aningen klurigare att klara, men jag bör kunna övertala mig själv att sprätta uppför kyrkbacken lite oftare. Den absolut största utmaningen ligger i att komma över mitt eget motstånd mot föresatser. Mot rutiner. Redan nu lurar revolten i mitt inre. Vill göra omedelbart myteri mot detta nya måste.

……………………………………………………………………………….