Jag är inte psykologiskt trovärdig. I alla fall inte enligt I som snackar om filmfobier i Kino, P1:s filmmagasin.

Hennes cineastiska fasa stavas dialektflickor. Kvinnliga filmkaraktärer som snackar dialekt  och droppar kläderna (samtliga klädesplagg) för att sedan slänga sig i sjöar, älvar eller hav. Nakenbaderskor som försöker locka med sig sina manliga motspelare i plurret. (Jag har aldrig reflekterat över hur många svenska filmer som innehåller såna våta scener. Uppenbarligen en hel del. Intressant faktum iofs.)

I tror inte på att sådana flickor finns i verkligheten. Misstänker att karaktärerna är resultatet av manusförfattares och regissörers önskedrömmar. Om sexuellt frigjorda kvinnor? Parade med nationalromantiska motiv á la Zorn? Eller?

Märkligt. För jag känner mig inte särskilt drömsk. Eller o-trolig. Högst verklig faktiskt. Och jag bryter på norrländska. Badar gärna spritt språngade i svenska tjärnar och havsvikar. Och försöker då och då locka andra att göra mig sällskap.

…………………………………………………………………………………………………………………………………….