Första passet på Szalkaisäsongen och jag busar redan. Eller jag förexten, det var kroppen som löpte amok. På ett synnerligen schysst sätt.

Lugn distans tyckte tränaren. Sådär en 5:45 översatt till mitt ”normaltempo”. Sprang iväg, eller snarare, flöt iväg nedför backen. Motståndslöst. Löpning när den är som bäst, med fötterna svävandes strax ovanför asfalten.

Kastade ett öga på klockan när jag stannade för löpskolning efter dryga 7 K. Medeltempo 5:15. Pulsen låg på väntad nivå för just den farten, men det kändes inte i kroppen. Den var mer inne på linjen: en promenad i parken.

Kände mig som Nike från Samotrakhe när jag segerrusig dansade uppför backen. Buren av kraftfulla vingar, huvudlöst glad över att jag kan springa.

……………………………………………………………………………….