Konst-ig ljudbild

Nu finns de arkiverade. Mina hjärtslag. Och Pumlans. I Christian Boltanskis ”Les archives du coeur”. Pumlans pulserande ”porträtt” har nummer 1699. Mitt 1700.

Vi har lyssnat på Boltanskis egna oxå. Sett dess rytm i en svagt, blinkande glödlampa i ett i övrigt kolmörkt rum på Magasin 3. Dunkandet fyllde hela utställningen. Och hela medvetandet. Mäktigt.

I övrigt gav magasinet mig en Orwellsk känsla. Ett oräkneligt antal utställningsvakter i uniforma grå blusar. Såg ut som de marscherade i takt, även när de serverade latte. Marscherade trots att de gled fram med ljudlösa steg. Registrerandes allt.

Waldemarsudde kryllade istället ett oräkneligt antal besökare. Fick parkettgolven att knarra. Ljudet skar sönder hela upplevelsen av Lars Lerins akvarellmålningar. Sorgsenheten, vemodet och dunklet krackelerade under hundratals fötter.

Jag önskade mig tystnad. Att få försjunka i hans bilder där vattnet är ständigt närvarande. Och hans makt över det. Vattenfärgens mästare. Och svärtans. Hans verk välter kanske inte sinnet, men de talar ändå till mig. Om ljus och mörker. Och om det landskap jag älskar. Dramatiska, underbara Lofoten.

lerin1

Där måste jag bara springa.

………………………………………………………………………….

Lunch på löpande band

Regnade på hemmaplan i morse så jag packade ”fel” träningskläder. För vid lunchtid sken solen, men då var det så dags. Istället för att tanka solsken, fick jag svettas på löpbandet på F&S.

Har inte lyckats begripa mig på alla tekniska finesser. Så jag jag startar bandet via Quickstart. Sen följer femtioelva knapptryckningar innan jag ställt in rätt fart och lagom lutning. Varje tryckning ackompanjeras av en enerverade pip. Som jag inte hör. I-poden inkopplad och volymen på max. Men det finns ju fler än jag som sportar på lunchen…

Så här tredje gången gillt har jag vant mig vid att flytta fötterna i vettig takt, springer rätt avslappnat. (Så länge jag inte sneglar på något bicepspumpande muskelpaket, då förlorar jag lätt koncentrationen och kutar lite på trekvart.)

Det märkliga inträffar när jag stiger av bandet. Hjärnan, eller om det är fötterna, tycks inte riktigt fatta att underlaget inte längre rör sig. Nån miss i kopplingen blir det. Så jag förflyttar mig med märkligt glidande steg. Moonwalk framläges. Ser garanterat ut som en version av ”Silly walks” à la Monty Python.  Roar månne dem som irriterats av pipkonserten en dryg halvtimma tidigare.

Runda: Löpband
Sträcka: 7
Tid: 39
Hastighet: 5:35

………………………………………………………………………………………………………………………………………….