Prio ett – utan vett?

Perfekt snögubbesnö täcker gräsmattan. Lapphandskar singlar långsamt mot marken. Lilla skrutt vill ut – ut och busa. Tumla runt, vifta änglar, kasta snöboll. Pappan får göra henne sällskap, njuta av det pärlande skrattet. Värma snökalla händer och röd nästipp. Mamman har inte tid för det står långpass på schemat. Ibland funderar jag över mina prioriteringar.

Men jag ville ju så gärna löpa i dagsljus. Slippa springa i en smal ljuskägla omgiven av kompakt mörker. Så jag stack ut på isbanan. För dagen utrustad med mina nya, vassa broddar från Löplabbet. En klok investering. Utan dem hade väglaget inte ens tillåtit en promenad.

Hemma på dörrmattan kändes det vingligt, men på isigt underlag märktes inte dubbarnas obalans. Bara den greppbara effekten av dem. Kutade utan problem ifrån den lilla skällande furie (hundsläkte) som försökte försvara sitt trädgårdsrevir när jag passerade. I ärlighetens namn lämnade jag den inte efter mig i ett moln av snörök, den tvärstannade när jag vrålade ”gå hem!”.

När jag joggade upp från brevlådan efter avslutad runda ömmade trampdynorna – förmodligen dubbarnas fel. Möttes av världens snyggaste snögubbe, morotsnäsa och allt. Knyttet myste nerbäddad under en filt i soffan, utmattad efter en eftermiddag fylld med snölek. Jag kröp ner bredvid. Återställde vätskebalansen med två stora glas c-vitaminbrus. Och till det tre klyftor färsk vitlök. Svaldes ner i lagom stora bitar. Mina kollegor får hålla sig ur vägen i morgon – jag ska minsann inte låta bacillerna vinna. De ligger på lur i nosen. Retar fram nysning på nysning och ett och annat snörvel.

Runda: Segla – Kungs-Husby – Sundby – Hedsta – Säby – Veckholm + V. Väppeby
Sträcka: 17,6
Tid: 107
Hastighet: 6:05

………………………………………………………………………………………………………………………………..

Övertidsenligt

Vaknade med en insikt om att jag prioriterar fel i livet. Att vardagen har fått mig att förlora något väsentligt, perpektiv på livet kanske.
Ett citat träffade mig som ett knytnävslag i magen sent i går kväll. Malde runt i hjärnan hela natten, idisslades av något undermedvetet, steg upp till ytan när solen kysste mig vaken.

”Jag har aldrig träffat någon som på dödsbädden önskat att han hade tillbringat mer tid på jobbet.”

Så jävla sant, säger jag tvärsäkert – och jobbar över två timmar till. Att prioritera annat kräver mod att be fröken duktig flyga och fara. Att strunta i deadlines, både egna och andras. Det ska jag göra. I morgon. Tror jag.

……………………………………………………………………………………………………………………………….