Jag springer ikapp honom i en svag uppförsbacke. En hukande gestalt i överdimensionerat stor, mörkblå jacka. Parkas, typ. Huvan uppdragen. Känner hans blick i ryggen när jag passerat. Tycker mig höra hans andetag…
Naturligtvis följde han inte efter mig. Och inte låg han på lur bakom en gran när jag passerade under nästa varv heller. Då var han säkert inne i stugvärmen och drack kvällste. Men oron följde mig ändå hela passet. Lyssnade efter förföljande steg i det frusna gräset. Förnam händer som landade på min ena axel.
På mina egna vägar runt Veckholm är jag aldrig rädd när jag springer sent på kvällen, trots att pannlampans irrande bara skapar en smal kon av ljus. Trots att jag nästan alltid är helt ensam på vägen. Undantaget de bilar som med ojämna mellanrum passerar. Och vem som sitter i dem har jag ingen aning om.
Ikväll sprang jag i elljusspåret i Lillkyrka. (Efter avslutat föräldramöte, vilket jag bevistade iförd löparkläder. :-)) Det var som om mörkret var tusen gånger kompaktare bortom de gulaktiga lyktornas sken. Möjligheten att stöta på andra människor så mycket större – ett hot, inte en trygghet.
Man tycker att rädslan borde ha visat sig i en tempoökning. Men så långt sträckte sig inte olusten. Söndagens halvlånga pass satt kvar som en tröghet i benen. Jag försökte varva upp motorn, men handbromsen vägrade släppa.
……………………………………………………………………………..