Löpande villebråd

Ikväll såg jag ut som en munsbit. För en räv. Precis innan jag springande svänger upp på vägen från V. Väppeby får hon/han syn på mig. Och jag på henne/honom. Ser två gröna ögan glimma till, en rävrumpa dansa över åkern. Men istället för att springa bort från mig stannar räven till. Funderar ett kort ögonblick. Och styr sina strumpförsedda, svarta tassar åt mitt håll.

Jag stannar förvånad. Viftar med armarna och utstöter glutturala läten. Ingen reaktion. Nu blir jag i ärlighetens namn lite orolig. Vad vill räven? Sätta tänderna i mina hälsenor?

Försöker lokalisera en lämplig sten i det batteritrötta, falnande skenet från pannlampan. Då kommer räddningen – en bil dyker upp över krönet. Bländar både mig och mickel. När jag kan se igen är räven borta.

………………………………………………………………………..