Mötte en människa som tog på mig. Inte närgånget. Inkräktade inte på mitt privata revir. Ändå blev jag irriterad. Krypningar under huden. Bara för att jag var för trött.

Så trött att sinnet inte klarar stimulans. Ingen alls. Blev tvungen att stänga av bilradion på vägen hem. Öronen orkade inte ens med svenska folkvisor, absolut ingen debatt i P1. I tystnaden sökte de vila.

Vek ner backspegeln. Ögonen sved av reflekterat ljus från bakomliggande bilar. Helst ville jag köra mörklagda småvägar. Där finns inga reflexmarkörer längs vägrenen.

Sinnet som en havsanemon, eller kanske en havstulpan. Med vajande tentakler som reagerar – överreagerar – på varje retning. Drar sig in mot centrum, vill gömma sig för världen.

…………………………………………………………………………………………………………………………