Jag har skavsår på nyckelbenen (batteriselen). Och så luktar det urk av skosulorna. Plus ett litet rivsår på smalbenet. Klarade mig alltså tämligen helskinnad från gårdagskvällens utmaning i Gimoskogarna. Nattorientering á la Rodhen.

Det var aningen surrealistiskt. Som om halva mitt medvetande satt i grantopparna och betraktade mig från ovan. Andra hälften hängde med ner i de vattenfyllda blöthålen. För det var blött. Och kallt. Fötterna domnade av redan innan kontroll nummer två. De vaknade till liv först när jag efteråt klev på en sten i omklädningsrummet. Där jag förexten konstaterade att orienterare och jägare har ryggsäckarna gemensamt. De kommer utrustade med egen stol. När bänkarna tar slut (gör de fort) har man med sig egen sittplats att byta om vid. Smart. Men med mullevarning.

Innan start kunde jag också konstatera att flera hundra dubbade orienterarskor i skock på väg över asfalt låter likadant som krabbor i en hink. Massor av krabbor i en hink. I gemensam tropp tågade vi i facklors sken från idrottsgården i Gimo till den gemensamma starten. Alla samlade i hästskoform kring en ”lägereld”. Ryktet om min orienterardebut hade spridit sig i Länna IF. Kombatanterna levererade gliringar: ”var har du kompassen?”, ”vi är runt på en timme, sen börjar skallgången efter dig”.

Då plötsligt gick starten. Alla ryckte till sig sin karta. Pannlamporna irrade iväg i mörkret. Och min löparpolare stack iväg längs en kraftledningsgata. En mycket ruffig kraftledningsgata. Bara för mig att haka på – hade inte ens kastat ett öga på kartan. Inte för att det hade hjälpt. Vi villade bort oss en aning på väg till kontroll nummer ett. Förlorade mycket tid. Fast det var jag omedveten om.

Vid kontroll tre var jag dyngsur om fötterna. Och iskall som sagt. Både om fötter och fingrar. Flåsade efter löparpolaren över ett mosstäckt stenskravel. Svor. Och sen var det ett jävla traktordike. Lervälling och surhål. Svor lite till.

Vid kontroll fyra – eller fem, medvetandet var som sagt inte 100 % närvarande – svor jag inte längre. Löparkollegan hade kommit på att det där med ospårad terräng inte riktigt var min grej. Lade om taktiken. Fler stigar. Lite elljusspår. Till och med en grusväg. Som blev en asfaltsväg. Fötterna var visserligen som döda fiskar i skorna men fingrarna tinade. Och löplusten. Jag hade riktigt roligt. Till och med när vi lämnade slätmarken och härjade ut i skogen.

En stor del av mitt löpande handlar om att nollställa medvetandet. Att hitta rytmen. Och lugnet. Det här var något helt annat. Sinnet måste hela tiden vara klarvaket. Hålla koll på terrängen. Och då behövde jag ändå inte läsa kartan. Inte göra vägval. Inte fixa kompassriktning. Inte matcha terrängen mot kartbilden. Orienterare fixar allt det. I farten.

Att springa helskärpt innebär också att tiden går fort. Vi höll på i 58 minuter. Kändes som hälften. Jobbigt var det också. Pulsen låg på medel 177 – genomsnittligt tempo drygt 8 minuter. Banan var 4,5 K, vi sprang cirka 6,8. Sen gick vi i mål. Hand i hand. Fick varm saft. Kollade resultatlistan. 26:a i klassen. Klart bättre än många andra Lännalag. Så jag tror löparpolaren var rätt nöjd, det var liksom det allt gick ut på.

Själv är jag också rätt nöjd. Ha! Jag fixade det banne mig. Och imponerad. Av Running duck som sprang ”mixed lång” (vi sprang kort). Och av alla killar och tjejer, damer och herrar, tanter och gubbar, som kastar sig ut i mörkret. Plurrar till halsen i krondiken. Och tycker att det är hur kul som helst.

…………………………………………………………………………….