Märkligt. En enda person kan förstöra hela nöjet med innebandy. En suckande karl. Som himlar med ögonen över andra misstag. Tycker sig själv vara felfri.

Så felfri att han själv inte behöver springa. Bara stå och vänta på den perfekta passningen. Vilket innebär att bollen ska träffa klubb-bladet. Mitt på ska man slå. En decimeter snett och karln står kvar. Lyfter på ena ögonbrynet. Både självgod och lat.

Och som dessutom tar spelet på allvar. Drar aldrig på munnen. Urusel förlorare därtill.

Arg är jag. På karlsloken. Och på mig själv som låter mig provoceras. Vore det inte för att jag redan rusat runt som en galen ekorre i 60 minuter skulle jag springa bort ilskan längs landsvägen. Nu tröstäter jag istället.

…………………………………………………………………………………………………………………………………