Vasagatan är lätt att hitta. RS hittar jag på andra försöket. Men att hitta skor visar sig vara svårare. Den trevliga butikskillen skryter om alla tusentals skor som gömmer sig i källaren. Tusentals. Så kommer han upp med fyra kartonger, varav en innehåller NB 768. Årsuppdatering av den modell jag redan har alltså, NB 767.

Den funkar klockrent. Men nu var det ju variation i skovalet jag ville ha. Sko på – spring – sko av. Efter x antal rundor på bandet återstår en Adidas. Den rätar upp mitt överpronerande löpsteg. Känns också som en fotriktig sko som kunde ha passat min farmor. Löpkänsla plus minus noll. Den föreslår trevliga butikskille att jag ska satsa på.  Jag håller inte riktigt med. Lämnar RS utan skor.

Funderar över om trevliga butikskillen tyckte jag var oseriös som kallade dämpade skor för studsiga… Och som hävdade att jag ville ha skor som tillät mig att känna asfalten genom sulan…

Äter två torra skorpor på kafé Panorama i Kulturhuset. Utan fönsterbord. Kaffet smakar bränt. Surar lite. Minst sagt. Men sen flyger en liten hornförsedd sak i mig. Spatserar upp till Kungsgatan och in på Löplabbet. Kvinnoingången. Surar till lite igen. Det luktar parfym dessutom.

Mina fötter luktar inte parfym när jag ställer mig på glaslådan. Så är det dags för sko på – springa – sko av. Om och om igen. Den fotriktiga Adidasen dyker upp igen och en Saucony. Men jag är inte riktigt nöjd. ”Det finns förstås en lite dyrare sko”, säger trevliga butikstjejen lite tvekande och hämtar upp en Asics Gel Kayano. Sko på – spring – YES. Nu är jag nöjd!

Ett par gnistrande och glänsande Kayanos bor numer i min hall.

Funderar på varför trevliga butikstjejen antog att de skulle vara för dyra för mig. Kan det ha varit hålet i strumpan?

…………………………………………………………………………………………………………………………….