Aldrig Stekenjokk

Märkligt vad vissa saker fastnar. Kletar fast i minnets vinkelvolt. I mitt sinne har en mening envist bitit sig fast. Som en ettrig ekorre. En av SMHI:s metrologer läser morgonens fjällobservationer:

”Högst vindhastighet uppmättes, som så ofta, i Stekenjokk.”

Fjällplatån Stekenjokk. 1036 möh. På gränsen mellan Jämtland och Västerbotten. Vilhelmina kommun. Nedlagd koppargruva. Den 11 januari 1995 slog Stekenjokk svenskt rekord. Högsta medelvindhastighet.  44 m/s.  158 km/h.

 Min hjärna vägrar släppa tanken: det blåser alltid mest på Stekenjokk.

……………………………………………………………………………………………………………………………. 

Vittring på våren

Enligt meteorologiska definitioner är det knappast vår än. SMHI:s vår börjar när dygnsmedeltemperaturen stiger över noll. För att inte våren ska komma och gå hur många gånger som helst ska den där dygnsmedeltemperaturen hålla i sig minst sju dygn i sträck.

Men för mig kom våren idag. Igår var det fortfarande vinter, visserligen snölös och blid, men ändå vinter. Idag var vädret detsamma. Gråmulet, + 4 grader. Men det hade blivit vår.

Kanske beror det på att lukten av fuktig jord och förmultnat fjolårsgräs nått mina näsborrar. Kanske på att blåmesens ”tsitsitsirrr” och talgoxens ”tsitsibää, tsitsibää” hörs tydligare. Kanske på att björkarnas grenverk tonats lila. Att grusvägen sladdats lerig, att katten tog en oväntad långpromenad.

Blev tvungen att ta ner ljusslingorna ur enarna. Plötsligt kändes de totalt malplacerade. Irriterar mig på de vinröda vintergardinerna. På den taniga julstjärnan i fönstret.

Att min vår anlänt innebär också att snön och kylan – om den kommer – blir tyngre att bära. Vita flingor och minusgrader kommer inte längre att tolkas som att vintern normaliserats utan som ett bakslag för våren.

……………………………………………………………………………………………………………………………….