Precis som Marathonfarsan fick jag ett erbjudande. En arbetskollega som vill att jag skulle springa tillsammans med honom. I mörker. Med karta och kompass.

Av någon anledning blev jag smickrad. Och eftersom jag är lätt på foten när det kommer till smicker så tackade jag naturligtvis inte nej. Så nu ska jag plötsligt orientera. Rodhenloppet.

Eller rättare sagt. Arbetskompisen orienterar. Jag springer efter. Patrull. Låter väl odramatiskt? Pyttsan! Jag minns allt Benet och hans stolleprov. Orienteringsäventyret som slutade med en stukad fot.

Jag borde nog lära mig att inte falla för fagert tal. Men det låter ju så kul….

…………………………………………………………………………..