Energisk tröttma

Har varit fullständigt överspeedad idag. Full av skrattande energi. Men också totalt ofokuserad. Ett märkligt tillstånd jag ibland hamnar i när jag sovit för lite. Den här gången dessutom med en trevlig flirt i bagaget.

Egentligen för trött för att springa. Kroppen matt av sömnlöshet. Men sinnet bara vägrar stilla sig. Glädjefnattar vidare. Så det var bara att knyta på sig skorna. Men backpass? Nej, tack. En standardtur runt Tomta fick räcka.

Runda: Tomta
Sträcka:6,2
Tid: 35

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Pulserad sömn

Att sova med pulsklocka gynnar inte skönhetssömnen. Om man inte tycker att en grävling med håret på ända och gråblå ringar under ögonen är snygg.

Har fått låna en pulsklocka av min moder. Försökte inleda min testperiod med denna manick genom att mäta min vilopuls. Någonstans hittade jag tipset att sova med mätaren på under natten, och så läsa av resultatet på morgonen.

Kröp ner under duntäcket med mätaren strategiskt placerad – och noggrant slickad – under bröstmuskeln. Klockans lilla svarta hjärta slog fint. Greppade boken ”Ett öga rött” och sneglade då och då på klockan där det lilla hjärtat pulserade allt saktare. Slog sig till ro vid 48.

Så länge var allt frid och fröjd. Men sen skulle jag sova, trodde jag. Sover gör jag på mage, gärna lite på sniskan. Aldrig platt på rygg. Mätaren gillade inte att sova på magen. Den började skava, tryckte otrevligt över bröstet. Jag slumrade till och vaknade kallsvettig en kvart senare, säker på att jag drabbats av kärlkramp. Trodde kanske hjärtat också som ökat takten till 88.

Hör till saken att pulsklockan i fråga är extremt basic. Här gäller bara direktavläsning, inga resultat sparas. Att läsa av pulsen i total vila innebär alltså att kroppen inte får anstränga sig. Men det gör den när handen som klockan sitter på är intrasslad i mörklblå lakan, och när man för att se displayens siffror först måste treva reda på lysknappen som ramlat ner och gömt sig bakom sängen. Tillsammans med en mjuk, hårig boll av något obestämt, som gav mig skrämselhicka. Tills jag insåg att det var kattens tovade leksak.

Hör också till saken att jag alltid stressar upp mig när saker och ting ska mätas. Blodtrycket till exempel. En del av mitt jag får för sig att här gäller det att visa sig duktig. Här sätts det betyg. Och så rusar puls och blodtryck i höjden. Läkare ber mig ofta oroligt att lägga mig ner. Famlar efter receptblocket.

Efter kärlkrampsvisionen var det stört omöjligt att somna om. Sneglade på klockan. 63. Vred mig i vånda. Sneglade på klockan. 74. Vred mig i vånda. Försökte ta av mig mätaren och lyckades knocka sambon. När jag äntligen fick av mig det skavande eländet och trodde att nu, nu skulle sömnen infinna sig, då började sambon vrida sig som en mask under täcket. Kanske hade han ont i nosen. Sov gjorde vi inte.

Har bestämt mig för att min vilopuls är 48. Punkt.

I morse provade jag mig på lite kalkylerande med hjälp av Marathon.se. Räknade ut min maxpuls. Som enligt konstens alla principer borde vara 182. Då infinner sig nästa fundering. Sist jag lånade en pulsklocka (ett halvår sedan) tickade den på i 184 i värsta uppförslöpan. Betyder det att jag nådde himmelriket?

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..