Min kära mor är av den bestämda åsikten att jag är en urbota pessimist som alltid målar fan på väggen. Utifrån den livsåskådningen gäller följande: det kommer hädanefter att kännas pisstrist att träna kvalitet ensam. Aldrig mer kommer jag att finna någon glädje i att dela mina backpass med enbart en skock får. (Här vrider jag mina nariga händer och suckar. Djupt.)

Eller så kan man strunta i vad en öm moder anser. Då gäller istället detta: det är hur kul som helst att kämpa sig mör i en backe tillsammans med likar! Och just idag gör jag medelåldersrevolt mot min mor. Hade ett vrålroligt – och snorjobbigt – pass i svettigt sällskap med ULK. (Hoppar nu jämfota av iver.)

Det blev varken Slottsbacken eller Stensturebacken. Men det blev ett backpass – i Ekelundshofsbacken. Med twist. Först springer man uppför den 300 meter långa backen, därefter joggar man 100 meter nedför en lite mindre backe. Vänder och ruschar uppför 100-metersbacken för att till sist jogga nedför 300-meters diton. Detta görs 3*3 gånger, med en liten lugn jogg mellan omgångarna. Nio vändor allt som allt alltså. 18 ruscher…

Jag var definitivt inte snabbast. Men inte långsammast heller. Och ”tränaren” tyckte jag hade fart i steget. Ville gärna se mig på bana. Trodde jag skulle kunna ge veteranerna i K40 en match. Kanske till och med knäcka något klubbrekord. Åtminstone borde jag försöka. För jäklar vad jag skulle springa fort framåt våren.

Jag tänker faktiskt tro på just det. Strunta i vad mamma säger.

………………………………………………………………………