Nu skulle jag, i den bästa av världar, kuta som en smärre galning i 80 sekunder och vila en minut däremellan. 300 meters intervaller stod på programmet för Szalkais adepter i 4-timmarsgruppen i dag.
Jag gick upp för att byta om till löparstassen. Klädde av mig in på bara mässingen. Och klev raka vägen in i duschen.
Fanns ingen ork varken i kroppen eller huvudet. Helt utan både lust och kraft. En heldag på stående fot på Energitinget gav allt annat än energi. Toppad med en sliskig bulle till lunch. Jag orkade helt enkelt inte springa.
Försöker döva mitt dåliga samvete med att ett bortmaskat pass inte lär ha någon betydelse för maratonformen. Ändå gnager det lite. Mest för att jag känner mig själv. Har jag gett efter för motståndet en gång har jag alltför lätt att göra det igen.
……………………………………………………………………………………………………………………………