Undrar vad som hände egentligen? Den där mörka höstkvällen 2006 när jag plötsligt fick för mig att jag skulle ut och springa. I ett par gamla skor med knastertorr sula, och en två storlekar för stor sweatshirt från ett amerikanskt universitet. Sen dess har jag inte slutat.

Det var ju inte första gången i livet jag fick ett sånt ryck direkt. Har hänt förr. Flera gånger. Ofta mitt i smällkalla vintern. Men då har det alltid slutat med att jag sprungit ett par månader, ungefär tills vitsipporna slagit ut, och sen har jag bara lagt av. Lika abrupt som jag börjat.

Nu är det 2016 och jag springer fortfarande.

Till en början, 2006-2008, var jag mest en asfaltstuggare. Tränade efter Anders Szalkais program, först för att klara halvmaran, och sen med maran som mål. Ville uppfylla ett löfte jag gett mig själv innan jag ens fyllt 20: att springa ett maraton en gång livet. Först 2009 lyckades jag, och kutade Stockholmsmaran på 4:33.

Fick medalj. Och senare samma år förbannat ont i hälsenorna. Vintern 2009 sprang jag inte mycket, utan blev istället mästare i excentriska tåhävningar. Men ge upp löpningen – aldrig i livet!

Löpningen är ju för fasen räddningen när jag behöver avreagera mig. Den erbjuder egentid i en stressig vardagstillvaro. I den kan jag närvara. Härvara. Den gör mig stark och glad och energisk. Och inte gör det nåt om jag blir lite snyggare heller.

Men fokus har skiftat. Efter maraton kändes asfalt lika inspirerande som våta yllesockor. Jag gav mig ut i terrängen istället, och älskade det. Sprang två fjällmaror (Vertex 2009 och 2010) och var fullständigt lyrisk efteråt. Eller att springa på en barrströsslad stig i skogen, på saltstänkta klippor vid havet, över en äng jagad av uppretade tjurar; det kan ju absolut inte bli bättre!

Men trots det… 2012 var jag tillbaka på asfalten igen. Kutade 1000-ingar på en tröstlöst enahanda raksträcka. Varför? För att de grå håren hade tagit herraväldet över skallen, och jag insåg att skulle jag någonsin i livet springa snabbt så måste det ske nu. Innan jag sprang och blev gammal.

För första gången i löparlivet satte jag upp ett tidsmål – 45 minuter på milen. Älskade plötsligt mjölksyra, blodsmak och smärta. Njöt av att testa gränserna. Tyvärr klev jag över en gräns.

Hösten 2012 drog kroppen i nödbromsen. Passen sprangs först i sirap, sen i tjockolja. Så började hjärtat skena. Misstänkt takykardi. Istället för snabbt millopp blev det hjärtutredning. På härsen och tvärsen. Flera månaders vila.

Idag är jag friskförklarad. Pigg som en spigg. Men jag har lärt mig att hård träning och stressig vardag inte är något vettig kombo. Inte för mig.

Har också fattat att tidsmål och tävlingar inte heller är min grej. Jodå, jag kan visst bli glad och taggad av att springa tävlingar. Smittas av energin och fokuset. Tycka att det var rent fantastiskt. Efteråt. Men inte så fantastiskt att det är värt den där prestationsångesten som jag aldrig lyckas skaka av mig.

För tillfället gäller 100 procent prestationsfri löpning. Kutar som jag behagar. Låter dubbskorna sjunka ner i mjuka mossmattor och skrapa kala berghällar. Ser fram emot vad som dyker upp bakom nästa backkrön. Löpning är ett äventyr. Förhoppningsvis livslångt.