Det är ju typiskt. För första gången på vad som känns som en halv evighet vill jag verkligen ut och springa. Joggingskorna flämtar högljutt i hallen. Men då får jag inte. Symptomatiskt?
Igår stod sista långpasset innan maran på programmet. Jag ville inte springa. Det var kulet ute. Jag var trött, sovtrött, efter en vaknatt med kaskadspyende treåring. Magen var inte helt nöjd med föregående middag – musslor. Som svaldes hela. Jag gillar inte att tugga på musslor, men är man bortbjuden håller man fin min. Nosen var snorigare än på länge. När ska förkylningen släppa taget? Och så underbenen som för dagen stelnat till igen. Ömma och stolpiga.
Ursäkta litanian. Gnället. Självömkan.
Jag struntade i löprundan. Intalade mig att kroppen behövde vila. På allvar. Det dåliga samvetet knaprade på sinnet som en ettrig iller. Han är inte mätt än…
Efter att jag i morse läst om Karins och Benets äventyr under Göteborgsvarvet vaknade löplusten. Nu jäklar skulle det kutas!! Sen gick jag till tandläkaren. Och kom därifrån en visdomstand fattigare. Och med hårda order om att inte utsätta mig för fysisk ansträngning på minst ett dygn. ”Ingen löpning” sade hon och spänade ögonen i mina.
………………………………………………………………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Ibland är det visst bara att ”livet kom emellan”… och då måste det få vara så också. Och inte gnäller du, det tycker inte jag 🙂
Du är snart tillbaka i spåren och tänk så pigga ben du kommer att ha då! Det kommer att bli en härlig runda, garanterat.
Det är skönt att få tycka synd om sig själv i bland. Det gäller bara att inte tappa suget, världen är ju som sagt full av dessa.
Gå ut och sätt dig under en stor Ek och lukta på lite blommor:-)
Gnäll är en del av uppladdningen. Det behövs. Du har tillräckligt mycket träning i benen för att klara maran, men huvudet ger en ändå skuldkänslor för inställda pass. Säg åt huvudet på skarpen med ”Nu går du och lägger dig Pippi”-mentalitet.
Dessutom är självömkanstajmingen perfekt. Bådar gott för en toppkänsla om E.L.V.A dagar 🙂
Tack för de uppmuntrande tillropen!
Jag är så glad att jag har en blogg, hur skulle man annars överleve de dystra dagarna?
Jag ska sannerligen testa Pippi-varianten. Redan ikväll när jag blir tvungen att skjuta upp passet igen. Tandköttet blöder = INGEN löpning.
Och så ska jag försöka peppa mig med positiva affirmationer. Har hört att det ska ge mental styrka. Jag behöver mer sån. Mycket mer. Nån som vet hur man ”affirmerar sig” effektivt?
Effektiv affirmering: Spegel och upprepning. Om du inte hinner på fritiden får du ta med dig en make-upspegel till jobbet och affirmera högt och tydligt.
Det gäller ju att tro på sig själv, vilket kanske sker efter cirka 2000 affirmationer 🙂
you go girrrrl!
Jag önskar att en enkel butler kunde förmedla något av den förtröstan vännen jumper känner mitt i sin premaratonbdrövelse. Trots att han knappt kan gå, tror han att han kommer att stå på Lidingövägen den sista maj. Starten är ju trots allt roligast, tycker han, och till påhejerskan på sin sten vid Kaknäs, ska han väl kunna linka. Den sista milen och kvällen efter fyra mils löpning, kan vara rätt skönt att slippa. Med sådana positiva, negativa tankar väntar glada överrasningar, som tuppen på en gödselstack.
Mia: Bäst att gå ut hårt om jag ska hinna med… 😛
I brist på make-up-spegel använder jag en bit aluminiumfolie jag hittat i lunchrummet. Visserlgen ser jag lite förvriden ut, men jag hoppas det funkar ändå.
Butlern: Känner mig faktiskt uppmuntrad av Jumpers tillförsikt. Hälsa honom så gott! Däremot förskjuter allt vad sista milar och kvällen efter heter… gruvar mig nog ändå och önskar jag kunde ta ett tidståg tillbaka till slutet av februari.
Aluminiumfolie går bra. Även välpolerad soppsked 😀