”Fråga mig inte hur fort jag springer,
fråga istället vad jag upplever på mina löpturer.”
Christine Hägglund, Reflektionsbolaget (hon som korsat den svenska fjällkedjan springandes, ni vet.)
blogg@bureborn
”Fråga mig inte hur fort jag springer,
fråga istället vad jag upplever på mina löpturer.”
Christine Hägglund, Reflektionsbolaget (hon som korsat den svenska fjällkedjan springandes, ni vet.)
blogg@bureborn 
Mycket, mycket kloka ord!! 🙂
men eller hur! det är upplevelserna som räknas i det långa loppet…
Något alla borde fråga sig själva. 🙂
Lovar att inte fråga Christine (eller dig?). Fast mig får man gärna fråga om både tid, sträcka och medelfart, ty jag har alltid med mig min klocka med (plats för hundra)mellantider som jag knäpper då och då. Det är en del av upplevelsen och jag springer så långsamt så jag hinner njuta (eller plågas) av väder, utsikt, fågelsång och den egna kroppens reaktioner… ändå.
Den första fråga, som jag oftast får efter ett löppass och som jag själv oftast ställer, är nog ”Var?”. Frågan ”Kändes det bra?” kommer nog sedan om den inte besvaras av sig själv…
Visst är det bra!
Vettu vad jag tycker motvallsjumper, att det inte finns någon motsättning mellan upplevelse och tempo. För vissa består ju själva upplevelsen av att springa så snabbt som möjligt. Vilket de väl i så fall får svara på frågan.
För egen del har jag märkt att farten blir alltmer irrelevant även om klockan alltid är med på rundorna. Numer säger farten mer om hur naturen är beskaffad än hur snabb löpare jag är. Råddiga stiga = långsamt. Vacker utsikt = långsamt. Blåbär = långsamt.
Ja, det låter logiskt.
Jag hade tänkt skriva att man kanske inte behöver fråga något alls, men erinrar mig då att A, när hon kommer hem efter en ensam löptur och jag är i min egen värld, så småningom till slut undrar om jag inte vill veta hur hon sprungit (varefter jag får en vägbeskrivning och redogörelse för alla yttre och inre upplevelser på vägen). Rätt slags nyfikenhet är ofta på sin plats….