Mörmjuka muskler

Jag hade faktiskt glömt. Lyckats förtränga hur underbart det kan vara att springa. Hur skönt trötta ben kan kännas. Hur lugnt sinnet kan stillna.

Jag sprang nu inte så långt. Men längre än på länge. 15 K. I terräng som suger musten ur musklerna. Och jag sprang mer än en timme. För det tycks vara där, efter sextio minuter, som det magiska inträffar. Medvetandet reflekterar inte längre över löpandet. Kroppen bara springer. Jaget fylls av kraft och en känsla av oändlig styrka. Rus för själen.

Första delen av passet lyssnade jag på Kropp & Själ. Programmet handlade om överträning och träningsberoende. Lennart (eller nåt), 55, ringde in och frågade om han missbrukade. Sprang 4 mil per dag, med vikter i händerna. Han tyckte det tog lite väl mycket tid, men kunde inte förmå sig att springa kortare. För då uteblev den härliga känslan efteråt.

Jag hoppas sannerligen att min kropp inte kommer att kräva liknande sträckor för att ge mig min belöning. En liten dos endorfin efter en och en halv timmes löpning tycker jag faktiskt att jag är värd.

……………………………………………………………………………………

Annonser

11 tankar om “Mörmjuka muskler

  1. Ok, om man misstänker att man missbrukar kan man ju testa att vara utan ett par dagar… det torde ju visa sig då om man är beroende. Han du hörde behövde nog bara en bekräftelse på sina misstankar.

    Det är lite som när fyllisar frågar andra om de är beroende om de super sig full varannan dag och påstår sig kunna sluta vilken dag som helst. Dessutom kan jag tänka mig att det bara är de som är i riskgruppen av att missbruka som måste ha ”vita” veckor… *bara en tanke*
    Om man hinner glömma ”hipen” mellan gångerna så verkar det inte vara någon ko på isen 🙂
    Du är värd din kick!

  2. Paljetten: Tror som du – han ville ha bekräftelse. Och gärna lite förvånade utrop ”oj, det var mycket!” Det senare fick han inte….
    Korna håller sig snällt i ladugården för min del, även om jag ibland drabbas av svåra anfall av dåligt samvete om jag ställer in en pass. Också en form av missbruk?

    Mia: Egentligen var han nog rätt nöjd med sig själv… Jag tror han mest av allt ville höra hur ”duktig” han var. Tji fick han!

    Karin: Hihi! Du har en poäng. Jag jämförde förstås med vårens långpass. Och då känns 15 K som en liten fis i rymden. Jämfört med de senaste månadernas vila blir det ngt helt annat.

  3. Nämen vad taskiga ni är! Unnar ni honom inte lite bekräftelse? Visst, det hade varit skönare stil om han ringt in och sagt, alltså, jag måste bara berätta, jag springer 4 mil om dagen och jag tycker det är så himla coolt, hurra för mig! men det funkar ju inte alltid så. Klart han är duktig och ska ha cred för det 🙂

    Men en som är minst lika duktig är du bureborn!! 15 km terräng, härligt som fanken. Jag tror inte man får den tillvänjning du oroar dig för, tvärtom har jag känslan att det går snabbare nu att hamna i löparnirvanabubblan. Men att gränsen går där vid typ en timme, det kan jag nog hålla med om. Hurra för långpass, belöningen för all annan träning 🙂

  4. Fredrika: Nu fcik jag dåligt samvete…
    Låter lovande att det inte funkar som med alkohol. ( Krävs mer och mer för att få samma rush har jag hört ;-)). Inte för att jag inte tycker om att springa långt – det är bara för härligt! – men det tar ju en väldans tid. Och då finns en risk att beroendet (det positiva) blir ett missbruk = familjen får lida.

    Lena: Klart mysigt, vill jag lova!

  5. Jo, det var ju det här med balansen… Om ingen i Lennarts omgivning lider av att han springer fyra timmar om dagen så är det väl egentligen inget problem. Men väldigt ofta handlar det inte bara om en själv i isolering utan hur man fungerar i ett större sammanhang, ofta en familj.

    Hade jag inte haft någon mer än mig själv att ta hänsyn till så tror jag att jag i dessa Maffetider hade sprungit ett pass varje dag, eller åtminstone sex dagar i veckan. Nu försöker jag begränsa mig till fyra pass. Och det kan ändå ge mig lite dåligt samvete. Mycket eftersom det tar en sån evinnerlig tid. 70 minuter per mil! Och det krävs lite distans för att det överhuvud taget skall ”ge något”.

    Dina 15 kilometer i terräng låter alldeles förträffliga. Förstår ditt lyckorustillstånd. Se långpassen som en belöning. Nånting man är värd efter en hel veckas hårt slit. Som arbetstagare, som mamma, som sambo, som löpare.

  6. Benet: Jag fick uppfattningen att Lennart levde ensam. Till skillnad från andra löpare i samma program, varav en separerat pga just löpningen. Partern tyckte helt enkelt det blev för mycket.

    Jag hoppas innerligt att inte min lilla familj ska hamna i kläm. Försöker lägga löpningen på tider när jag annars inte skulle ha gjort annat än glo på tv. Men visst blir det mindre tid än tidigare tillsammans. Så jag är glad att jag inte valt maffe i höst…

    Klokt sätt att se på långpassen. Ska jag genast anamma! För det är ju just så det känns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s