Konst-ig ljudbild

Nu finns de arkiverade. Mina hjärtslag. Och Pumlans. I Christian Boltanskis ”Les archives du coeur”. Pumlans pulserande ”porträtt” har nummer 1699. Mitt 1700.

Vi har lyssnat på Boltanskis egna oxå. Sett dess rytm i en svagt, blinkande glödlampa i ett i övrigt kolmörkt rum på Magasin 3. Dunkandet fyllde hela utställningen. Och hela medvetandet. Mäktigt.

I övrigt gav magasinet mig en Orwellsk känsla. Ett oräkneligt antal utställningsvakter i uniforma grå blusar. Såg ut som de marscherade i takt, även när de serverade latte. Marscherade trots att de gled fram med ljudlösa steg. Registrerandes allt.

Waldemarsudde kryllade istället ett oräkneligt antal besökare. Fick parkettgolven att knarra. Ljudet skar sönder hela upplevelsen av Lars Lerins akvarellmålningar. Sorgsenheten, vemodet och dunklet krackelerade under hundratals fötter.

Jag önskade mig tystnad. Att få försjunka i hans bilder där vattnet är ständigt närvarande. Och hans makt över det. Vattenfärgens mästare. Och svärtans. Hans verk välter kanske inte sinnet, men de talar ändå till mig. Om ljus och mörker. Och om det landskap jag älskar. Dramatiska, underbara Lofoten.

lerin1

Där måste jag bara springa.

………………………………………………………………………….

Annonser

3 tankar om “Konst-ig ljudbild

  1. Lars Lerin ja. En märklig konstnär!! Får gå dit nån gång när det lugnat ner sig nån vardag. Såg du hela Osslundutsällningen också? (Dum fördom: Klart hon gillar Osslund om hon är från Norrland). Orkade P verkligen med allt?

  2. Waldemarsudde, ja. Suck… Gud vad jag längtar till Stockholm!

    Måste ha varit mäktigt med hjärtljuden på utställningen. Tyckte inte Pumlan det var lite läskigt i mörkret förresten? Det hade jag tyckt…

  3. Butlern: Tycker definitvt att du ska gå dit. En lugn och fridfull vardag när du får salarna för dig själv. Då hörs akvarellviskningarna bättre.
    Faktum är att vi skippade Osslund. Han tillhör inte mina favoriter, och dessutom hade Pumlan (som du mycket riktigt misstänkte) och sambon fått nog av konst. Vi styrde kosan till Rosendals istället.

    Benet: Stockholm är riktigt, riktigt, riktigt fint! Sneglade avundsjukt på alla de löpare som slog sina lovar runt Djurgården.
    Pumlan höll sin pappa stenhårt i handen, men var efteråt mäkta nöjd med sig själv. ”Det var alldeles svart, men jag var inte ett dugg rädd. För jag är fyra år nu. Och hjärtan är inte farliga.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s