Rubriken på den här inlägget höll så när på att bli parningsritual, men det hade väl ändå blivit lite väl ekivokt. Ibland är det ett elände att gilla ordjonglering.
Parordslekarna syftar förstås på Parloppet som jag så snöpligt inte kunde springa. (Klokt att avstå, även om jag kvittrade som en överspeedad lärka under kvällen. Vaknade på natten med feberattack. Antingen var det immunförsvarets stormtrupper som gjorde en sista framrycking i bihålorna, eller så var det biverkningar av kortisonsprayen.)
Enligt resultatlistan sprang jag förexten. På 30:49. Då passerade blått startnummer 2318 mållinjen. Jag måste säga att jag ser osedvanligt ung, fräsch och blond ut på målgångsfilmen. Tack Rebecka! Kanonfin insats!
Alla mina klubbkomisar hade förexten en strålande kväll, även om vissa påpekade att benen vara martontunga. Inget jag märkte i målfållan. Spänst är ledordet. För trots supermaror (Ylva blev DM-segrare, Christian var ynka sekunder från 3-timmarsgränsen) knep Ylva och Christian andraplatsen bland mixklassens 600 lag. Och Per, Roger och rumpskadade Ewa besegrade Hagaparkens (rätt den här gången) sugande backar med storstilade steg.
En liten bildkavalkad:
Hur det kändes att inte får springa? När startskottet small hade jag sån lust att haka på. Det går ju faktiskt att springa i hårdsulade tennisdojjor och jeans. När löparna illa grinande spurtade mot mål kändes det rätt njutbart att stå bredvid och heja överhurtigt. Det gör ju ont att springa fem kilometer. Särdeles trevligt sällskap hade jag ju också under tiden mellan start och mål, i Jumper som förlagt kvällens löparrunda i strategiska omgivningar.
……………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Tack själv för att jag fick vara din ”stand-in” (även om jag naturligtvis kunde tänkt mig en roligare partner i laget än farsan);-). Hoppas du kan springa själv nästa gång.
Ja, jumper väljer sina löpturer med omsorg: Hagaparken i sommarskrud. Ett sympatiskt lopp, både att bevittna och i all enkelhet springa själv utom tävlan. En liten fläkt av den berömda ULK-andan och inte minst givande samtal med en ”speedad lärka” (som visserligen tycktes piggare än befarat, men som dock talade sammanhängande och var fullt kontaktbar). Tack för den kvällen.
(Hur mår du idag?)
R: Nästa år springer vi båda två! Teamar du upp med Christian, så kan du slå farsan! (om han springer med mig.)
Jumper: ULK-andan är trevlig den. Inte lika expressiv som Linnéaandan kanske, men kamratlig och mysig.
Idag mår jag bättre, faktiskt så pass bra att jag kanske, kanske vågar mig på en lugn, lugn, lugn joggingtur framåt kvällningen. Enda oamket är de klinade biverkningarna av kortisonnässprayen. Den fick jag lägga av med.
Tråkigt med feber; hoppas att det rett upp sig nu. Verkar för övrigt vara ett riktigt trevligt lopp detdär parningsloppet!
Startnummer X kunde inte vara med. Han var tvungen att ta ledigt hela veckan för att fylla i en deltagarundersökning för dem som sprungit maraton nyligen. Det tog hela veckan!
Snorkkis: Det var jättetrevligt. Speciellt efteråt, med kaffe och mumsiga mackor i gröngräset.
Startnumret: Jumper måttade värre än värsta storfeskarn´ när han illustrerade längden på frågelistan. Räckte verkligen en vecka?
Nåja, om snitsarens frågeformulär var långt och betungande, så har snitsaren i alla händelser nu fått sitt straff och det lär dröja innan han åter vågar närma sig Startnummer X med en försynt fråga. ”Värre än Tildo”, hördes snitsaren grymta.