Händer som blåmesklor, paniskt greppande om en vajande gren. Svettas blåmesar om tarsen? Om inte var det ingen bra liknelse. När jag väl kunde bryta lös de krampande händerna från ratten lämnade de nämligen vackert svettblanksvarta spår.
Sicken väderlek att köra bil i!
Tur i oturen att det krävdes skyfflande handkraft för att ta sig in på parkeringen på jobbet. Mjukade upp kvastskaftet i ryggen. Och osande svordomar gör underverk på käkspänningar.
Löparjaget känner sig snopen. Lurad på vårkänning. Men skidjaget jublar.
Sicka spår det blir!
……………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Hmmmm…. och jag som planerat att springa långt imorn….
Å ena sidan är jag glad över den härliga snön, å andra sidan hade jag fått vårkänslor och längtade efter barmarkslöpning i terrängen.
Jag hoppas det går att springa imorn. Lycka till med skidorna!
Jag antar att detta var makternas sätt att uppmana mig att till slut ta fram skoidorna i år också.
Tur för dig att du har både ett löparjag och ett skidjag. Bara att ta fram det som passar ju.
Lisette: Jo, nog vore det härligt med barmark i skogen! Mossmjuka stigar… *drömmer*
Jumper: Klokt av dig att ta uppenbarelsen på allvar!
Anneliten: Det är verkligen super, så lätt att alltid se det positiva i tillvaron. Vilket annars inte är en av mina starka sidor…
Vadå anonym!? Det är ju jag, ju!