I går hade hembygdsföreningen möte. Och pensionärsföreningen spelade boule. Båda grupperna bjöds på kaffe med dopp. Typisk returinformation på EP:s familjesidor
Typisk returinformation på den här bloggen: jag är tillbaka! (Tro´t den som vill.)
Tillbaka i cyberrymden. Och tillbaka i ULK. Min löparklubb alltså. Vågade mig på en liten klubbtävling till och med – vårcupen del 4. Dryga åtta kilometer terränglöpning i motionsspåret vid Jälla.
Synnerligen trevligt! Den sociala löparsamvaron alltså. Löpandet var faktiskt också trevligt. Och socialt. Eftersom jag envisades med att tjattra i spåret. Min sällskapssjuka är klart större än tävlingsinstinkten.
…………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Halleluja, the Bureborn är tillbaka! Livet leker och Gudarna ler mot oss alla som saknat hennes texter här i den springande cyberrymdem.
Vill även passa på att gratulera till den hedrande tredjuplatsen i Vårcupen! Grattis!
Ja, utanför Skåne har bloggaktiviteten inte varit så hög på senare tid och i det perspektivet är en inläggsfrekvens av ett eller två i månaden ändå ganska skaplig.
Skaplig är också din återkomst i tävlingsspåret, där jag främst bedömer din framfart i relation till andra icke-tjattrande ulkare, av vilka jag väl känner kapaciteten hos ett sammanbitet och lågmält exemplar. Kanske får jag någon gång se min dröm om dig på bana gå i uppfyllelse. Där går det fort att springa och där finns tydliga vita streck så att man vet om man sprungit 8,2 2ller 8,6 km. Kalla mig gärna tråkmåns, men nån d-a ordning ska det väl vara när man springer.
Benet: Amen. 🙂
Men jag tog ju brons ju, hade jag inte ens tänkt på själv. Plötsligt känner jag mig mycket nöjdare med insatsen!
Jumper: Inlägsfrekvensen är ju en sak. Själv tycker jag det är värre att jag inte tittar in hos andra heller. Då är en gång i månaden rent skämmigt!
Det sammanbitna exemplaret var inte särdeles sammanbitet i tisdags. I alla fall inte utanför motionspåret, under själva tävligen har jag noll koll på saken. Han springer ju ifrån mig. Taskmörten!
I ULK-sammanhang brukar jag sikta in mig på E. Hon och jag brukar vara jämnstarka. Nu klippte jag henne efter 1 K varefter jag blev totalt förvirrad. Som tur var fanns vertexkollegan O längre fram i spåret. När hans medföljande vovve tog ett lerigt dopp i krondiket hann jag i fatt. Småjoggade sedan snällt medan vovven badade gång nummer två. Va? Tävling? När man kan få snacksällskap? Glöm det!
Medan mitt bättre jag dunkar dig i ryggen och mumlar något om ”sympatisk inställning”, undrar mitt sämre jag än mer över din verkliga förmåga, utan badande snacksällskap och medhavd picknickorg.
Så taskmörten låter alltså er ulkare njuta de ord han undanhåller oss i den löpande cyberrymden.
Du gjorde ju ett kanonlopp! Med tanke på det tunga underlaget är en riktigt fin tid. Mindre snack och mer flås i spåret nästa gång så snor du silverpengen!
Håller med om det sociala – alltid kul att träffa ULK:arna. Tänker varje gång att det här borde man göra oftare. Åtminstone så ofta att E i alla fall inte ser ut som om hon sett ett spöke de gånger man dyker upp…
Där ser du, snäppa upp den där tävlingsnerven lite oftare och genast är du motiverad att förmedla din framgång och dina känslor i cyberrymden.
Träna för att det är roligt och socialt…Ha!
Jumper: Misstänker att den verkliga förmågan inte är ett dugg större utan snacksällskap. Då hör jag mig själv flåsa, blir rädd för hjärtinfarkt och lägger mig och vilar i vitsippsbacken.
Per: Se svaret till Jumper ovan.
Även min närvaro överraskade E å det grövsta. Du såg förexten också rätt överrumplad ut. 🙂
Farsan: Vadå tävlingsnerven. Det var löpargemenskapen som fick mig att inse hur mycket jag saknat er!