Korta intensiva steg. Mellanfotslöpare. Lågt hållna armar, händerna knappt i höfthöjd. Lätt framåtlutat huvud. Lite spända axlar.
Trots att det skymmer när jag kör hemåt känner jag igen löpstilen. Trots att jag inte varit med på klubbens träningar på mer än ett halvår. Trots att jag inte sett M springa på minst lika länge. För M är det. Löparen jag möter längs Vårdsätravägen.
Jag skulle garanterat känna igen S:s krummande löpsteg också, P:s spänstiga, E:s lågt tassande.
Men fasen vet om jag skulle känna igen mina egna. Grannar påstår att de gör det. Säger att det ser lätt ut, och jämför med andra löpare i närområdet. Tjejen med tunga, framåtlutade axlar som knappt lyfter på fötterna, killen som älgar fram med långa, knäande steg.
I så fall trodde de nog inte att det var jag som passerade igår. Sittande lösptil, låg kadens och tunga landningar på hälen. Jag kände att ngt var fel, men lyckades varken lyfta kropp eller steg. Jodå, nog fattar jag att det krävs mer än två veckor utan löpning för att man ska glömma hur man gör. Men ändå. Jag kan inte riktigt släppa tanken på att jag faktiskt sprungit förhållandevis lite den här säsongen. Väldigt få kvalitetspass. Ingen löpskolning.
Slutar detta steglöst?
……………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Att studera olika löpstilar, vilket jag kan ägna mig åt från den plats där jag sitter nu, är spännande. Som påhejare under långlopp får jag också mitt lystmäte. Ibland tror jag knappt mina ögon. Av dina löpsteg har jag inget direkt synminne, men jag vill tro att de är spänstiga. Jag minns att jag konstaterade att du tog längre steg än jag på Valhallavägen 2009, vilket dock troligen säger mer om mig än dig. I alla händelser bör kombinationen ha sett rolig ut…
Om jag blundar kan jag med viss möda se ett fåtal släktingar springa. A med korta extremt låga steg och underarmarna vågrätt rörande sig fram och tillbaka som om hon drog lakan. K bakåtlutad med högt huvud och liksom svävande i steget. P kraftfullt och lite krängande möjligen med huvudet framåtlutat eller lätt på sned? Själv tassar eller stapplar jag fram på korta lätta steg, men får städigt ge akt på spänningar i axlarna och alltför knutna händer. Hälsa om du ser oss. .
Jumper: Jag skulle bra gärna hitta en trevligt café med utsikt över ngn frekventerad löparväg, och sen sitta där och begrunda att det faktiskt går att springa nästan hur som helst.
Säkert såg vi lite roliga ut. Fyrtornet och släpvagnen. 🙂
Jag tror kanske att skillnaden i steglängd mellan oss är mindre nu. Från att tidigare ha tagit sisådär 160 steg i minuten är jag numer uppe i 175-180 kortare steg. Inget jag medvetet tränat på, men med fler års löspträning tycks kroppen hitta effektivare sätt att ta sig fram.
Vissa springer så snyggt. Jag har insett att jag måste springa som jag gör. SÅ fapr det se ut som det gör. Men liksom du har jag med tiden ändrat till kortare, mer frekventa steg.