Passionerad pina

Lidelse. Lidande. Snubblande nära varandra, eller hur?

När det gäller löpning tror jag det är så här: för att uthärda – ja kanske till och med gilla – lidandet måste man först ha drabbats av en släng lidelse.

När löpningen blivit en lidelse, då kan man plötsligt tycka att det är jäkligt skönt att springa VO2-intervaller på löpband.

Annonser

12 tankar om “Passionerad pina

  1. Benet: Jag skulle knappast välja löpbandsintervaller, om det inte vore för att jag får sällskap av coachen på gymet. Otroligt mycket roligare då! Kan han så kan jag, typ. Även om hans band rullar f-n så mycket snabbare än mitt…

    Västgötskan: Eller så är man helt enkelt en endorfinknarkare? 🙂

  2. Om pinan är självvald och meningsfull kan den nog bli lite njutbatr även för mig, även om det naturligtvis finns gränser. Om jag som artonåring kunnat underkasta mig den ryske hopptränaren Djatjkovs order vet jag inte, men idag skulle jag ha svårt att lyda en coach även om jag trodde på tankarna bakom. Min oskrivna regel om träning varannan dag är tillräckligt strikt och sen brukar jag bestämma graden av pina efterhand som varje pass fortskrider. Men om coachen springer bredvid och kämpar med ömsesidig uppmuntran vore det kanske en annan sak. Ni ungdomar verkar ju ha så förbannat kul…..

    • Jag skrattar hela tiden! 🙂
      Order och lyda. Känns inte som några lockande termer, och ligger rätt långt från vad jag tycker ingår i begreppet coaching. Faktiskt. Men det är klart, det finns säkert alla typer av coacher. Och adepter. P ger definitivt inga order. Och skulle jag tycka att de råd han ger är tokiga så tar vi väl helt enkelt upp saken till diskussion. Fast kanske inte just när vi springer intervaller. Det är så svårt att prata när man är andfådd.

  3. Ja, det är klart att demontränare som ger order är långt från vår värld. Min tanke var nog att jag har lättare att ta ut mig om jag känner att jag bestämt det helt själv. Jag läste åtminstone förr vad som skrevs om löpträning och tog råd den vägen, men då hade ju skribenterna inga förväntningar på mig som anonym läsare. (”Förväntningar”, har vi inte hört det hos snitsaren?)

  4. Ungdomar?? Allt är relativt som någon halvklok sade en gång. Men tack Jumper!!

    Förbannat kul? Ja, vad gäller för oss ”ungdomar” i allmänhet vet jag inte, men i bloggerskans härliga närvaro går ju knappast att ha tråkigt – energin, glädjen, svadan och spontaniteten fullkomligt sprutar ju ut. Hela tiden. Ni som läser bloggen och känner vederbörande förstår förmodligen precis, medan bloggerskan själv säkert inte fattar ett skvatt av vad jag menar . Men möjligheten att få agera ”coach” är riktigt, riktigt skoj – det garanterar jag!

    Kan lugna dig Jumper med att inga metoder à la Gestapo skulle funka på bloggerskan. Adepten skulle bara skaka på huvudet så pippilotterna flaxade och tacka för sig. Men konsten att på några veckor få en lerdyrkande skogsmulle att uppskatta hårda mjölksyraintervaller på löpband en solig vårdag, ja den förblir min hemlighet (åtminstone tills jag själv fattat hur fasen det gick till).

  5. Ja, det låter ännu mer förbannat kul, och det är tur att löparvärlden inte bara består av gamla envisa surgubbar utan också av tacksammare objekt för en coach, även om din adept inte heller är lättlurad.

    Om du kan få sagda glädjespriderska att någon gång springa 10 000 meter på bana (som jag tjatat om i sekler), så får du status av demontränare i mina ögon.

    Om jag har personliga coacher så är det motvilligt och i smyg, och där ingår bland andra bloggerskan i teamet, som försöker få fart på mig,

  6. Oj, oj, oj, Jumper, skulle jag våga föreslå 25 varv på tartan alltså? Är en tävlingsform som även jag själv kan få rejäl ångest av. Snacka om att dra saker och ting till den berömda spetsen. Men vi får se, får jobba på det till framåt hösten kanske. Du får lova att inte berätta något för adepten så länge. Lär nog få sparken annars…

  7. Jumper och P: Hörrni grabbar! (ja, grabbar). Ni håller väl inte på och gaddar ihop er? Jag har så lätt att bli yr förstår ni. Helst på rödfärgat underlag.
    Jag fattar mycket riktigt inte ett skvatt. Svada? Vem? Jag? Ger mig sjutton på att det kommer att föreslås ännu högre farter nästa gång det beger sig. Det finns ju en gräns för när inte ens en pratkvarn pallar att snacka längre. 🙂
    Och så har vi jumper sen, den motvillige adepten. Eftersom du så tydligt talat om att du inte behagar lyda order, så måste jag kanske lägga om strategin och föreslå tröstlösa långpass på asfalt istället för mer bana och mer orientering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s