Tävlingsbang

Och då menar jag inte tävlingsbang som i överraskande snabbt tävlingsresultat. Jag menar bang som i banga.

Idag bangade jag Lötsjön runt. Det där gemtyliga, lilla loppet som – om man om man kutar och jobbar där jag gör – SKA springa. Av tradition. Och sen äter man pizza och orerar över hur dåligt förberedd man var och hur lång uppförslöpan egentligen är.

Men i år bangade jag, och det beror inte bara på att jag ställdes mot mitt eget PB från förra årets Lötsjö, den bästa prestation jag någonsin gjort på tävling. I någon sån form befinner jag med definitivt inte i år, men ändå kan det inte hjälpas; det skaver lite, lite att jag antagligen skulle ha fullt sjå att harva runt sjön i något som liknar tävlingstempo.

Men det där med form, tid och resultat är inte den huvudsakliga anledningen till bangandet. Nej, huvudorsaken är min sedvanliga olust inför tävlingssituationer. Nojjan. Och då är det Lötjsön runt vi snackar om…

Egentligen är det rätt underligt att jag inte kommit över nojjandet. Att jag inte lyckats skämma prestationsspöket på flykten. Jag har ju faktiskt sprungit en del tävlingar vid det här laget och aldrig klappat ihop på kuppen. Ännu underligare blir det när man betänker att jag faktiskt tycker att tävlandet är rätt pirrigt skoj när jag står där på startlinjen, jag har roligt medan jag springer (nåja, nästan jämt) och efteråt är jag småhög på upplevelsen.

Men si det hjälper inte hur stor glädjekicken varit vid föregående lopp. När det börjar snackas tävling sätter jag omedelbart klackarna i backen. I alla fall så länge det handlar om lopp där man förväntas  – eller snarare förväntar av sig själv – att springa snabbt.  Såna där lopp som går att jämföra med andra. Ett halvgalet bergslopp väcker inte samma starka ovilja.

Jag är irriterad på mig själv över att jag låter spöket vinna.  I nästa sekund blir jag lika irriterad på mig själv för att jag blir irriterad. Det är ju för fasen jag som bestämmer här! Vill jag inte tävla så behöver jag inte! Och sen blir jag irriterad över att jag bangade. Och sen, och sen, och sen… ja, ni fattar.

Annonser

11 tankar om “Tävlingsbang

  1. En blogg om löpning hjälper ju inte heller direkt till 🙂 Jag kan relatera till detta, absolut! Framförallt inför t ex millopp som jag tycker är min sämsta gren. Jag vet att det kommer bli jobbigt, jag vet att många tror/hoppas/förväntar sig att jag springer fort och jag ställer höga krav på mig själv fast det egenligen inte spelar någon som helst roll vilken tid jag springer på! Det har blivit bättre med tiden jag kan fortfarande känna av det!

  2. Önskar jag kunde hjälpa dig… inte bara för din skull utan också för min ty jag minns att det var kul att se dig i tävlingssammanhang. Jag uppfattar det som om ditt undermedvetna inte är riktigt på det klara med om du verkligen otävlar när du bestämmer dig för det. I bakhuvudet har du alltid kvar en aning om tävlingsdjävulen som lurar. Kanske kunde du försöka att ta denna vid hornen och medvetet springa en tävling en bit under din förmåga för att känna hur det känns, kanske inrikta dig på upplevelsen om denna nu går att befria från prestationen, eller är du rent av rädd att de positiva känslor du har av exempelvis dina två Lidingölopp inte kan upprepas. Kanske behöver du lite fler riktigt trista upplevelser för att få en mer nonchalant inställning. Fler tävlingar låter också som ett bra sätt att göra var och en av dem mindre laddad …Jag är själv rädd för maxlopp eftersom jag vet hur ont de kan göra oavsett längd och oavsett om det är inför publik eller ensam på IP. Jag brukar vara nöjd om jag gjort ett stabilt tävlingslopp, gärna med negativ split, trots att det tyder på att jag inte gjort mitt yttersta, och eftersom min bästa tid är förbi får resultatet allt mindre betydelse när jag tävlar. Att jag tvekar att anmäla mig till ett kortare Lidingölopp i höst beror mest att jag bangar för priset (500 kronor för en stunds gemensam löpning är trots allt lite dyrt) och logistiken …

  3. Ett sätt att nästan ”otävla” är att springa orientering i öppen klass. Resultetet syns visserligen, men det handlar ändå nästan bara om orienteraren, kartan och terrängen. Billigt och praktiskt är det också, i mitt fall buss till trakten av Brottby den 8 september om vädret är lämpligt … och direktanmälan för en hundralapp.

  4. Staffan: 🙂 Man borde kanske anmäla sig till tävlingar inkognito, och inte säga et knyst åt ngn.
    Kanske är det det där duktighetssyndromet som spökar för både dig och mig. Även om man bestämt sig för att tiden är irrelevant så sitter den ändå där på ena axeln och viskar i örat – prestationshetsaren.

    Jumper: Nej, mitt undermedvetna är absolut inte med på noterna. Förmodligen har du rätt i att tävlandet skulle avdramatiseras om jag kutade tävlingar var och varannan helg. Har övervägt lösningendå och då, men det brukar sluta med att den andra hälften av jaget frågar sig: ”men ärligt vad är vitsen med att tävla? När du inte gillar det? Spring en skön runda i skogen istället.”
    Orienteringstävlingar skulle säkert kunna vara ett alternativ, omgiven om skogsmullar som säkert kan döva prestationsspöket. Men jag avskräcs lite av att jag inte vet hur själva tävlandet går till, mycket meckmed stämpelpinnar, promenader till start osv har jag förstått. Eller skyller på…

    • När jag orienterade första gången i modern tid, visste jag mindre än noll och gjorde alla fel som gick att göra. Hoppas det inte är min beskrivning av den nonchalanta debuten som avskräcker dig. Allt har i själva verket varit mycket välordnat och överblickbart varje gång (4 st)jag sprungit.
      Fast naturligtvis är det inte alls nödvändigt att tävla alls. Här i familjen finns en löpare som som är helt ointresserad.

  5. det där spöket ja… har bestämt mig för att inte låta spöket hindra mig från att tävla – som jag ju tycker är roligt – men rädd för att ”misslyckas”… hoppas du blev nöjd och glad iaf!

  6. jag tror absolut det är den duktiga flickan som spökar. Varför skulle inte du kunna få kuta oavsett resultat och fart?
    Varför skulle inte du få vara med bara för att du vill?
    Och du, hur många andras resultat kommer du ihåg? och hur många vet du ens om?
    Alla andra har MINST lika fullt upp med sig själva som du har och bryr sig inte ett dugg om vad du/jag/andra gör eller inte gör. 🙂
    Kram på dig tokfia. Nästa år är du med! (Om du vill)

  7. Tack alla!
    Tänk va´det är fantastiskt med en blogg ändå! För då inser man att man inte är ensam om sina tokigheter, och har läsare som sätter saker i perspektivt. Den duktiga flickan ska absolut försöka tänka lite mindre och bara göra. Kanske vågar hon sig på en orienteringstävling…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s