Första (datumförvirrade) notisen för året i Upplandsledens gästbok vid Lövnäs. Tillika årets första långpass. Dryga två timmars gallowalking. Snabbt går det inte. Men stadigt och mindre slitsamt.
blogg@bureborn
Första (datumförvirrade) notisen för året i Upplandsledens gästbok vid Lövnäs. Tillika årets första långpass. Dryga två timmars gallowalking. Snabbt går det inte. Men stadigt och mindre slitsamt.
blogg@bureborn 
Tack för lästipset! Precis min filosofi – även om gången är mer framtvingad än självvald ibland…
Jag gillat gallolöpandet, både för att det sliter mindre på kroppen och för att det känns mycket lättare att ge sig ut på ett pass när man vet att man ska promenera med jämna mellanrum. Själv kör jag tidsinställd gallowalk: 9 minuter löpning, en minut gång.
När det gäller gallowalking som jag tillämpat under både tävling och träning tycker jag det kan bli knepigt att hålla strikt regelbundenhet (baserad på tid eller sträcka) när vägen är mer kuperad. Lite frustrerande om gångpausen kommer i en nerförsbacke mellan två uppförsbackar, så jag brukar anpassa gåendet så gott jag kan efter topografin. Men som jag förstått är det dock viktigt att gångpausa redan från början och inte vänta tills man blir trött….
Jag tror att upphovsmannen är het ok med topografiska anpassningar. Och med andra varianter, som tex att anpassa gångsekvenserna efter drickaborden på tävling. För mig har dock den militära minutdisciplinen funkat bäst ittills. Annars finns nämligen en tendens att jag ”glömmer bort” det där med att dra igång gångpauserna direkt, och istället springer för länge. Och då missar man precis som du konstaterar mycket av vitsen.
Har faktiskt aldrig prövat, men det liknar kanske intervaller med gångvila i stället för ståvila? Kanske ett sätt för mig att få till ett längre pass än årsbästa 18 K?
Väääldigt långsamma intervaller. Men faktum är att genomsnittstempot på mina långpass blir detsamma, kanske till och med lite snabbare, om jag idkar gallowalking istället för att jogga hela vägen. Och när det börjar kännas trögt mot slutet av passet funkar promenerandet som mentalt smart lurendrejeri. 9 minuter orkar man ju alltid springa. Testa vettja!
Jeff Galloways book on running var min första ”riktiga” löparbok. Följde hans schema SLAVISKT! Minns fortfarande de där 1600-metersintervallerna. Att jag pallade! Men jag gjorde faktiskt aldrig gallowalking.. kan inte ens minnas att det var i programmet. Eller kansk eminnet sviktar. 😉
Jag gissar att han kom på det där med run-walk-run när han själv kom upp i åren, alternativt blev skadad, och inte orkade springa konstant. 🙂